Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Herr Evert Carlssons begrafning i Åbo domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HERR EVERT CARLSSONS BEGRAFNING 137
landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan
att den välsignade frun lät först undfägna mig på det
bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att
berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en
fattig på många mils afstånd, som icke hvar dag väl-
signade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid
var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot
själfve herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung
Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken
stack sig undan för hertig Carl och blef skjuten som
en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät
uppsöka hans döda kropp och begrafva honom i vigd
jord, vedergällande ondt med godt ... Nå, det vore för
långt att omtala; Gud känner de sina; nog kände han
fru Karins gärningar i det tysta. Mig var hon synner-
ligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar
i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja.
Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuk-
siala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till
hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla
andra af gårdens folk, och hon orkade intet mer tala,
men hon gaf fru Sigrid ett tecken att läsa för henne
Johannes’ första epistel, som är om ljuset och kärleken,
och vid fru Sigrid läste midt i andra kapitlet och kommit
till de orden i sjuttonde versen, att världen förgås och
hennes lusta, men den som gör Guds vilja, han blifver
evinnerligen, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns
ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden
vardt hon saligen döder. Så var det med fru Karin,
och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå
mor sin; sonen kände jag intet; han reste världen om-
kring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr
Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
