Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. En midsommardag vid Trollböle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN MIDSOMMARDAG VID TROLLBÖLE 153
tillfället, hejdade språnget och slank in i badstugan,
från hvars glugg hon hade fri utsikt öfver vägen och
gården.
Tåget närmade sig nu gården, företrädt af två spel-
män till fots, af hvilka den ene - på en tid när fiolen
ännu icke var känd i landet - frampinade besynnerliga
toner ur ett stort konstigt valthorn, medan den andre
af alla krafter slog trumma. Efter dem följde två tal-
män åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor
åkande. Sedan följde brudparet, därefter kyrkoherden,
mäster Sigfrid, åkande vid sidan af brudens farfar, sedan
brudparets föräldrar och därefter öfrige gäster. Den
alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin
tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar
i händerna, bruden bar kring sin panna en krans af
eklöf och blåklint, medan brudparets och många andras
seldon voro smyckade med fältens blommor, hvilket allt
gaf tåget ett gladt och lifligt utseende.
När man hunnit till gården, ledsagades brudparet
i procession till den med ryor, löf och blommor festligt
prydda stugan, där man först sjöng en psalm och sedan
fick höra ett godt och förmanande välkomsttal af den
vördige mäster Sigfrid. Först därefter intogo veder-
börande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomst-
bägaren, en silfverpokal från kung Göstas tider, fylld
med ett starkt kryddadt öl. Brudparet skulle dricka alla
till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde
gästerne om att därvid lägga en skärf åt stupade fattige
soldaters änkor och barn. Inkomsten var icke stor,
kopparslantarna vittnade om att tiden själf var ett fattig-
hjon, men det var en hederssak att låta någonting klinga,
och det klang oupphörligt på tallriken. Därefter spredo
sig gästerne. En del stannade vid ölet i stugan; andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
