Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. Försoningen.
Åter befinna vi oss i gamla barons sängkammare.
Läsaren torde påminna sig att Thomas och hans
matmor nyss inkommit.
– Lotten du! sade den gamla frun. – Kom hit,
mitt barn, räck mig din hand! Så där. Gudskelof att
du är oskadad. Kom, låt oss gå härifrån!
– Strax, mormor! Men först måste jag fråga en sak.
– Sedan, sedan. Kom, låt oss resa!
– Kära goda mormor, svara mig på en sak! Om
mormor hade en ovän, som gjort mormor mycket ondt,
mycket orätt, som förbittrat för mormor ett helt långt
lif och som mormor ej har sett på många, många år;
och om mormor nu efter lång tid skulle återfinna denna
sin ovän bruten till kropp och själ, förlorad och döende,
men kanske ändå ångerfull – ångerfull emedan han
varit bedragen af en som ständigt för honom beljugit
och svärtat mormors handlingssätt – skulle mormor
då vända sig bort från sin oväns bädd och låta honom
utan försoning dö?
– Lotten du! Lotten du! – sade den gamla,
häftigt upprörd – hvarför frågar du så? Jag kan ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
