Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderom Östersjön 1856 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarje dag ditströmma nya förhoppningar, som skola
svikas i morgon; hvarje timme går där en lefnads lycka
i spillror; hvarje minut stiger där en förtviflans suck ur
förrådda hjärtans innersta; och allt sväfvar ännu den
rosiga dimman öfver denna brusande afgrund, som slukat
och beständigt slukar så många offer, från Ludvig XVI:s
krona och hufvud ända till lumpsamlaren som man i går
fann död vid palatsets trappa; från Marie Antoinettes
blodiga hårlock ända till den förskjutna sjuttonåriga
flickan, som i dag låg liflös utsträckt uti la Morgue; från
den grånade lärde som slöt sitt lif i Bicétre ända till
den tolfårige skolgossen som sköt sig för pannan för det
att en annan fick högre betyg uti klassen än han.
Men hvad rätt hade Paris att kalla sig en värld,
om det icke vid sidan af sin glans så troget afspeglade
hoppets bländverk, lyckans svek och lifvets förgänglighet?
Notre Damel Pantheon! Om man kunde samla allt det
blod de sett flöda, alla de tårar de sett gjntas, så skulle
Seinen svämma öfver sina bräddar och bortskölja
skådeplatserna för så många olyckor och så många brott. Och
likväl omsvärmas de beständigt af samma glada
gräshopps-släkten, i hvilkas uppsyn du läser samma sorglösa tro
uppå lyckans evighet, som i jordisk mening är lyckans
villkor och förutan hvilken glädjen är blott ett löje öfver
grafvar. Jag såg engång en liten pantomin, obetydlig
för resten, men slutscenen föreställde Paris efter tusen
år. Försvunna voro palatserna, torgen, konungastoderna
och allt, eller nästan allt, som nu fängslar ögat i denna
jättestad. På Seinens öde stränder betade hjorten, och
mossa växte där öfver gråa ruiner; men hög och
oförgänglig strålade ännu i bakgrunden triumfbågen, Are
dyétoile, i aftonrodnadens glans. Allt var förgånget, blott
Frankrikes ära stod kvar genom tiderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
