- Project Runeberg -  Resebref och hågkomster /
307

(1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - London-bref 1862 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lotsa sitt fartyg genom alla dessa bränningar! Half
maskin, herr kapten! Stopp — hela den långa iilen af
vagnar står stilla och väntar tåligt att trasslet skall reda
sig. Nu öppnar sig framför oss en smal rännil — go
on! Kolossen sätter sig i rörelse, den ormlika raden
slingrar sig åter framåt. Den tager af till höger åt en
bredare gata, Farringtonstreet, och därifrån till vänster åf
ett ändlöst, praktfullt perspektiv: Holborn.

Vi ha nu lämnat det rika, sammanpackade City och
inträda i det förnäma, det rymliga Westend. Hvilken
tafla! Så långt ögat når, på båda sidor två oafbrutna
rader af fem våningar höga palatser, glänsande i deras
bottenvåning af alla världsdelars lyx, utbredd i de
dyrbara butikerna med deras hela fönster af kolossala
spegelglas. Framför oss, bakom oss, omkring oss tusende
ekipager; de breda trottoirerna uppfyllda af myriader
fotgångare; lif och rörelse, men på ett annat sätt än i
City. Det är icke mera myrstacken i sitt krälande arbete,
det är icke mera gatmånglarnes oljud, packvagnarnas
rassel och marknadstumlet i boxarnes fädernesland; det
är den europeiska marknaden som konsumerar den
engelska; det är rikedomen i sitt arbete, sysselsatt att
mata den alltid hungrande industrin. Huru många
plantager, verkstäder, maskiner och händer lefva icke af hvad
detta Westend förtär på en enda dag! Och det råder
ett slags lugn i detta korsande folkvimmel, som är så
genomfrasadt af siden, så genomklingadt af sovereigns.
I själfva det döfvande bruset råder ett slags tystnad: de
otaliga små vågorna blanda sitt sorl i ett slags harmoni.
Man knuffas icke, man trampar icke hvarandra med
järnklackar på tårna, man har till och med tid att
säga hvarandra: good morning, sir, »hur är det med
edra fötter?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:29:28 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topresebr/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free