Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hågkomster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spänd förväntan att presenteras eller få växla ett ord med
den ryktbare gästen. Han lät vänta på sig, och under
denna väntan var han naturligtvis allas samtalsämne.
— Han skref en vers i min minnesbok för trettio
år sedan, berättade en gammal rådinna.
— Jag har i dag mitt album med mig, tilläde hennes
unga dotter.
— Jag har hans fotografi af Philipsen, inföll en
tredje. Vi få se om den liknar.
— Knutsson har målat honom i blus, anmärkte en
fjärde, och den missklär honom förskräckligt.
— Jag kan hans Sveaborg utantill, fastän det aldrig
blifvit tryckt, bedyrade en femte.
— Sch, där är han!
Och allas blickar riktades mot ingången.
In trädde skalden i sin långa svarta prästkaftan, som
kom bans högresta gestalt att synas ännu resligare. En
hastig blick på det talrika sällskapet, en styf bugning,
några vänliga ord till den krusande värdinnan, och
Runeberg var med värden försvunnen i herrarnes rum till
höger om salen.
Där förblef han. Nåderna syntes besvikna,
ungdomen kände sig friare, när det högtidliga ögonblicket
var öfverståndet.
— Han kommer igen, sade värdinnan tröstande.
Han tycker om sång; vi få höra herr P. och mamsell D.
sjunga vid pianot.
Herr P. och mamsell D. — fröknar voro, den tiden,
rara — sjöngo verkligen vid pianot och sjöngo
förtjusande, men den som ej kom igen, det var Runeberg.
Han fortfor, den känslolöse, att vara begrafven därinne i
herrarnes tobaksrök. Själf rökte han ej, han snusade;
det var den tidens rökfria krut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
