Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Augustas hallon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skymmande tak hindrat att intränga. Hit hade Augusta
tagit sin förtviflade tillflykt. Det var ryssjan, det var
notkilen, från hvilken icke mer fanns någon utväg att
undkomma, men den skicklige fiskaren hade råkat ut
för ett missöde, han hade i segerns ögonblick blifvit
hindrad att gripa sitt rof.
Jag klättrade nedför stegen, och det första jag
varse-blef var tre stora, mörkröda hallon, hvilka här fått mogna i ostörd ro på den plats, som numera sällan beträddes
af människors fot. En ögonblicklig ingifvelse rann mig
i hågen. Jag afbröt kvisten, räckte bären åt min
förlorade brud och upprepade hennes ord:
Icke ute och icke inne,
ej i skog eller berg och sjö,
ej på fastland och ej på ö
grönskar det som mitt hjärta önskar.
Denna gång mottog hon bären, och hennes ögon
fylldes af tårar.
— Drottning Disa skulle ej ha funnit en lyckligare
lösning, sade hon, upprepande mina vredgade ord vid
vårt förra möte på stranden.
Behöfver jag tillägga att vi återvände, för andra
gången förlofvade, som fästman och fästmö från denna
osälla ruin af ett förolyckadt storverk? Så nyckfullt är
människohjärtat, att det bästa och skönaste, när det
påtvingas oss, väcker ett uppror som icke kan dämpas,
förrän vi åter förlorat vår dyrbara skatt. Vi hade i
elfva år trott oss rätt uppriktigt afsky hvarandra, men
när vi varit skilda en vecka, förstodo vi huru högt vi
af fritt val kunde älska hvarandra.
Vår återkomst arm i arm väckte intet uppseende.
Det var ju allt som det skulle vara. Ingen, icke ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
