Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Årstiderna. (Naturskildring) - A. Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om hvarandra föllo unga och gamla, goda och elaka, de
bittert saknade och de lätt bortmistade. Den vännen,
som log i går, bar sorgdräkt i dag. Huru skulle vi med
tålamod bida? Han kom icke ... våren, som upprättar
allt, tröstar allt, förnyar och föryngrar allt, han kom
icke! Dödens dimmor uppstego ur hafven och insvepte
jorden.
Men till sist kom han, när vi redan förlorat hoppet.
En morgon bittida, när vi uppdrogo gardinen, var
världen ny. Ariaregnet hade badat naturens frusna kinder;
våren hade sått tårar och ville nu uppskära glädje.
Det var skönt att andas en ny luft, se träden knoppas
och gräsmattorna få färg, men ännu mycket skönare
var det att se dimmorna vika från vårt inre öga. Lifvet
omkring oss stod upp och besegrade döden; lifvet inom
oss stod upp och besegrade smärtan. Klockorna
upphörde att ringa för döden och ringde i stället Guds lof.
Grönskan betäckte de nya grafvarna; rodnaden
strömmade åter till bleka kinder och nytt hopp till de
modlösa hjärtan. Våren, våren! Ja, när han kommer ute
och inne samtidigt, då förlorar smärtan sin törntagg och
sorgen sin svepning. Kanske fly de ej, utan att
kvar-lämna märkbara spår. Jag vet icke; det säges, att när
man lefvat länge, är själen såsom betäckt med ärr. Men
de goda sorgerna äro ju icke fiender, de komma tillbaka
som misskända vänner, och midt under lifvets lycka
händer sedan ibland, att vi kalla dem upp ur det
förgångna, kasta oss till deras bröst och gråta ut våra
hjärtan i deras armar...
Docenten Dimma. Jag har läst många vackra
poemer om vårens fägring, och i de flesta af dem
reflekteras människohjärtat. Men vårens djup i vårt inre
öga har jag funnit hos få. Våren och sorgen bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
