Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Årstiderna. (Naturskildring) - A. Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarandra ha något så gripande, att de endast kunna
jämföras med barnet vid grafven. Vi läsa dem i
Franzéns »Vårlängtan»:
Din sol, natur, går opp så skön,
och alla dimmor fly,
hvar mask får lif, hvar fläck blir grön,
och himlen själf är ny.
Jag ensam tynar utan hopp,
min sol går aldrig opp.’
Hvilken skada, att ett så vackert stycke skall vara
så tröstlöst! Det är en tolkning af skriftens ord: »om
nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort blifver
då mörkret!» Är det icke förunderligt, att just den
skald, som mer än någon annan strålar af ett inre ljus,
skall framställa ett mörker utan hopp, en natt utan
morgon? Kanske förstå vi svaret på denna olösta fråga,
om vi söka det i arten af det ljus, som strömmar genom
Franzéns dikter. Det ställer morgonen bortom grafven.
Gråhårsmannen har ännu mod att sjunga:
Vinter, kom 1 Ty jag vill hoppas
vårens stund.
Det är förunderligt, att Franzéns oskyldiga sångmö
bär likasom ett violett band i själfva sin hvita bruddräkt.
I hennes gröna myrtenkrans är alltid ett gult blad
in-flätadt. Ja, huru kunde ett så finskt hjärta, som hans,
sjunga annorlunda än ur djupet af sitt lands natur och
sitt folks lif? Ännu i bottnen af hans champagneglas
kvarligger en skugga af glädjens flyktighet:
Fångad af ynglingens spända förhoppning,
än ur en drukva, förädlad och rar,
än från en mun, lik en ros i sin knoppning,
strax till sitt hem öfver molnen hon far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
