Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1. Inledning.
Sedan en växtdel dött och fallit till marken, börjar
den som bekant att småningom upplösas. Vi veta, huru
t. ex. de högar af pinnar, kvistar och löf, som
sammanräfsas i våra trädgårdar och parker, bruka sjunka samman,
eller som man uttrycker sig »brinna ihop». I stort sett
försiggår också en värklig förbränning. Liksom då ett
ljus förbrinner och förvandlas till kolsyra och vattenånga,
omsättas äfven här, om ock betydligt mera långsamt, de
s. k. organiska föreningar, hvaraf växtdelarna bestå, i
vatten och gaser, särskilt kolsyra.
Nämnas bör ock, att sönderdelningen i hög grad
befordras af en del djur, t. ex. daggmaskar, och växter,
t. ex. bakterier.
Förbränning är emellertid, som vi känna, en
syrsätlningsprocess. För att denna upplösning skall kunna
försiggå, fordras sålunda närvaron af en viss mängd luft,
eller rättare dess beståndsdel syre.*
I stillastående vatten är alltid syretillgången obetydlig.
Följden häraf blir, att förbränningen försvåras, och att
därigenom vissa växtdelar för långliga tider kunna
bevaras oförändrade under vatten. Alla substanser bevaras
visserligen icke, utan somliga angripas och sönderdelas af
en del i vattnet lefvande växter och djur, andra
däremot, särskilt de substanser, som är förvedade eller
förkorkade, äro fullt motståndskraftiga för dessa angrepp.
* För närmare kännedom om förbränningsprocesserna hänvisas
till Verdandis småskrifter n:o 41: Wilhelm Palmær, Elden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
