Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efter dagens tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blir det slintigt och svårt och is i nötspåren, så en slår
sig fördärvad. Fy för den lede!
Nils teg.
— I fem och tjugu år, och du i tretti — det är långa
arbetsdagar Nisse. Då det är vår och sommar, och solen
spelar mellan grenarna i storskogen, när en hör lärkorna
högt i luften, och tjädern knäpper bakom Uvbärget på
Granmon, då känner man, att det lever omkring en . . .
Hoho... ja-ja.. . Men en annan stackare, som fötts
till människa, får gå i klave och band . . .!
Suset i den resliga furuskogen lät så dovt och tyngande.
Det skulle bli dimma och rägn endera dagen, förstodo de
båda hemvandrande torparna. De grepos av en hemsk,
ängslande beklämning, och de sutto kvar på olycksplatsen
efter Augusts fall en god timme och funderade. August
hade slitit av nederdelen av ena skjortärmen och bundit
om handlovarna för att få blodet att stanna.
— Jag undrar, hur länge alla stora herregårdar ska
hålla ihop? fortfor han och bet i snibbarna, medan han
gjorde en ny knut.
— Ja, gud vet. Det går väl så länge som hälst,
tänker jag, för jag tror inte på någon förbättring. Ända sedan
jag började med torpet, har jag tänkt, att det en gång skulle
bli mitt, mitt eget, när jag gjort rätt för det både tio och
tjugu gånger. Men ännu har jag inte sett några tecken
till det. Jag önskar inte mera, än att en finge bruka
torpen som arv och ägo.
August reste sig upp och skrattade kraxande. Han
kastade häftigt upp matsäckskorgen, så att bleckburken
och mjölkbuteljen skrällde och skramlade. Så började
han gå, sakta och försiktigt, såsom hans giktbrutna
lämmar bäst tålde. Nils följde pustande efter.
— En tänker alltid så mycket galenskaper, muttrade
han. En tänker, så det går runt i huvudet många gånger.
Han teg litet och funderade, men fortsatte strax:
— I våras, när jag gick och plöjde tegarna hemma
på täppan, tänkte jag, att om det vore mitt, det jag
arbetade i, så skulle jag göra en trädgård, en örtagård av
det, för jorden är sand, och läget är gott och soligt.
Nils snöt sig, så det gav eko i skogen. August vände
på huvudet för att se efter, om han var bedrövad. Men
han kunde ingenting upptäcka för mörkret.
— Vänta mig litet, mumlade Nils, det rinner vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
