Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tittade rakt framför sig. Han tycktes resignera. Hans
uppsyn sade, att det gick an att göra vad som hälst med
honom, det var likväl sin övertygelse, han hade uttalat.
— Medge att du ljugit, din attan bövel!
Niklas begynte bli blå under ögonen, och det röck
spasmodiskt i ansiktsmusklerna, medan han mumlade
mellan tänderna:
— Gu’ hjälpe mig, kumsarjen, jag kan inte ta tebaks,
för då blir jag lögnare . . .
Länsmannen satte sig ned igen och släppte offret,
som låtit tömlänkarna sjunka, så att de slogo märren på
karlederna. Rätt som det var, trampade hon på den ena,
vred åt sidan och välte åkdonet i diket.
Niklas kom först på benen och kravlade sig med
detsamma upp på giggen. Länsmannen lyckades också
omsider komma till rätta, men stannade på landsvägsrenen,
gastade och svor.
Det började mörkna, och kronans fogde vart ännu
mera ursinnig, när han tänkte på, att han inte än på en
god stund skulle vara hemma vid brasan och flaskan.
Plötsligt fick han höra en hvinande pisksläng, giggen
rullade i väg med snälltågsfart, och Niklas satt framåtlutad
och surrade med piskan över ryggen på det arma
märrkräket.
Kronobefallningsmannen stod en lång stund alldeles
stel och gapade. Han räknade ut, att han hade en halv
mil till närmaste torp och en mil hem. Han började
vandra sakteliga, ditåt han skulle: det fanns ingen annan
råd. Det var besvärligt i pälsen. Han svettades och for
alldeles förfärligt illa. Det var tacken, för att man var
gemen och gav sig i prat med sådant folk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
