Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tro, att det var predikan, som åstadkom tåreflödet. Men
den usle Jonas Petter tilldrog sig största uppmärksamheten,
ty han satt och snarkade som en flodhäst under hela
skriftermålet. Först när orgeln började ljuda, och folket
strömmade fram till altarringen, vaknade han upp, och
han passade på att ta sig en försvarlig klunk, när adjunkten
kom bärande med kalken. Han höjde på sig och krökte på
nacken, som när en tuppkyckling fått spik i halsen, för att
inte prästsjälen skulle kunna undanhålla honom
gudsgåvorna. Han brydde sig inte om, att både prosten och
adjunkten blängde.
Brit-Lisa var också förargad och stötte skamsen
Jonas Petter i sidan. Men denne lät sig icke bekomma, utan
böjde ned huvudet och tog på sig en min, som gjorde, att
han syntes främmande för alla egennyttiga beräkningar
och begärelser.
*
Hemvägen från kyrkan var alltid lång och tråkig,
ty då var mestadels matsäcken slut; och magen var van
att få sitt på bestämda tider. Därför stack humöret åt
Jonas Petter, så han knappast kunde reda sig. Kvavt
och varmt var det desslikes såsom aldrig tillförne, och
kyrkskjutsarna rörde upp dammet från landsvägen, så att det
stod som ett moln om huvudet på de gående. Inte fanns
det häller en enda vattendroppe i dikena vid vägen, så
det kunde gå för sig att få läska den brännande tungan,
och hem till torpet var det ännu ett gott stycke väg.
Jonas Petter var så torr i halsen, att han var nära att
försmäkta. Han tyckte, att det gnisslade som i ett
smörjlöst maskineri, när han talade till Brit-Lisa.
— Jag undrar, om det skall hålla sig, tills vi komma
hem, mumlade han och glanade mot västra horisonten.
Hon sken på västanmoln i morse, och då är det aldrig långt
efter en skvätt. Det är så dovt för resten, så det blir
säkert åska . . .
— Jessanes, det skulle väl vara förskräckligt! Det
var ju åska förra veckan, vet jag.
Jonas Petter, som visste, att hans bättre halva hade
ganska stor respekt för vädrets makter och företrädesvis
åskan, kände sig tillfreds och tänkte, att han gärna kunde
ge henne litet extra, ty hon behövde väl, vad hon fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
