Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hå ja, för det så. För att det var åska i förra
veckan, kan det nog bli det i den här också ... Jag liksom
känner det i luften, och jag såg i morse, när vi gingo över
skogen, att stutarna sträckte fram nosarna och vädrade, som
väntade de något.
Brit-Lisa var arg. Hon kunde inte ännu se något moln,
som tydde på oväder, och därför blev hon rasande över, att
Jonas Petter skulle rycka henne ur den ljuva tankegång,
hon hade — hon gick nämligen och gladde sig åt
aborrsoppan där hemma, hungrig som hon var. Hon knyckte
på sig, som om det gällt att freda sig mot ett elakt
hundkreatur, och hon krökte sig som ett järn utav värme i
förargelsen.
— Det var välan du, som i stället vädrade, när du
gick till kyrkan; du vädrade färskt, din rackare. Du bar
dig åt som en vettlös stackare, när du slafsade efter
gudsgåvorna som en suput. Och du är för resten inte stort
bättre . . .
Jonas Petter fick upp något i halsen, som han
spottade ut, och han klarade strupen för att tala, men
behärskade sig och teg. Det syntes på honom, att nog gick
det honom till sinnes det, som käringen hade att anföra,
fastän han förmådde hålla sig lugn.
Brit-Lisa var förvånad. Hon gick och neg, liksom
hon allaredan kände tyngden, av vad som skulle komma.
Plötsligt stannade Jonas Petter och lyssnade.
— Nu hörde jag då tydligt, att hon är på hitväg . . .
Käringen for ihop som ett gammalt paraply, i vilket
stålredet gått sönder, och hon började ragla som av ett
bastant brännvinsrus. Hon jämrade sig högt, och visste
knappast, vad hon skulle ta sig till, eller vart hon skulle
vända sig. Jonas Petter gnuggade händerna av
skadeglädje, under det hustrun vart allt värre och värre däran,
och han gjorde det inte bättre genom att tala om andra
hemska åskväder, som han påminde sig.
— Jag minns en gång, när jag var barn, orerade han
vitt och brett, då det var ett åskväder, som . . . herre min
skapare, sådant det var! Det var så pass, att himlen var
röd som blod av bara åskeldar. Glödblixtar flögo kors
och tvärs på himlavalvet, och molnens källor öppnade sig,
som när syndafloden kom brusande. Den dagen fingo
både folk och kreatur släppa till livhanken . . .
Jonas Petter fick ett drygt arbete den sista halva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
