Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granåsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I fattigstugan här i socknen, sade han, går det ingen
nöd på folk nu för tiden. Fattighjonen behöva ju inte
göra ett tecken mer än hugga ved och skaffa hem vatten,
och det blir inte stor börda på en och var. Det är ju så
många där.
Jon Jonssa högg ett fast tag om pennan och skrev
under uppsägningen, och utan ett ord, vände han
inspektoren ryggen och gick sin väg. Denne satt länge helt
fundersam och tittade efter den gamle torparen, som med böjt
huvud och hårt knutna händer med vacklande steg ställde
kosan uppåt ladugården. Det låg något av en dödsdömds
förtvivlan i alla hans rörelser.
*
Det hade varit auktion vid Granåsen. Jon Jonssa
hade sålt det lilla, han skrapat ihop under sin levnad.
Socknen skulle inte få ett kronans öre av hans egendom;
han skulle skänka bort det, han lämnade efter sig, ifall
det inte blev någon annan råd, hade han sagt. Han hade
aldrig legat det allmänna till last, och därför behövde han
ej häller ödsla bort smulorna, så han ej kunde se, vart de
togo vägen. Man trodde därför, att något av barnen lovat
hälpa Jon Jonssa, när han nu skulle lämna både torpet och
Lagerkulla.
Auktionen hade gått bra; skräpet hade överbetalts,
och torpargubben fick ihop ett par hundra riksdaler, och
han var ganska belåten med resultatet. Men på kvällen, när
han blev ensam inom de nakna väggarna, stack ängslan till i
honom, och han började gå oroligt fram och tillbaka.
Han kände det så tungt och kvavt inne, och han var tvungen
att gå ut för att få luft.
Det blåste hårt, snön blaskade under fotterna, och
det susade i skogen, som ämnade det bli vår på fullaste
allvar, fast man ännu blott hunnit fjorton dagar in i mars.
Jon Jonssa lyssnade sorgmodigt till det skärande
gransuset och tänkte, att det nu inte skulle dröja så många
veckor, förrän jorden åter komme att skrudas i grönska och
vårfägring.
Han stod en stund ute på trappan och lyssnade, men
så gick han ned och in i skogsbrynet samt slog in på den
slingrande gångstigen nedåt sjön. Det var mycket snö
mellan träden, men han pulsade fram med okuvlig energi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
