Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
for fram. Den enkle landtmannen älskar icke
ståt och ett ceremoniöst framträdande; han kan
visserligen beundra och gapa på härligheten,
men den värmer icke hans hjerta, och när ståten
är förbi, äro för det mesta de ståtande herrarne
glömda. Karl XV:s enkelhet och tvångsfria
väsende gjorde alltid ett godt intryck hvar han
reste fram, och folket gaf honom för den skull sin
hyllning, icke ensamt derföre att han var kung,
utan emedan han var både kung och menniska
på samma gång. Derföre gifves det också
ganska få svenska konungar, som vid sin död varit
så saknade af folket, nationens kärna, som
konung Karl XV.
Medan allmogen, som kommit tillsammans
från de närmast Bäckebo liggande socknarne,
under otålig väntan på kungen pratar om hur han
skall se ut, hur han är klädd, hur han åker o. s.
v. vilja vi en stund närmare sysselsätta oss med
gamle Peter Hane, en af hufvudpersonerna i
denna berättelse.
Gamle fanjunkaren var en mäkta myndig
person i orten, en riktig »buse», isynnerhet för
de unga, som icke kunde väl med hans stora
mustascher och »glosögon», som hade starkt
syskontycke med ett par tefat. Då han blef arg,
och detta hände för den minsta småsak, svor han
och gormade »som en knekt,» och det var
derför icke godt, att i dessa stunder komma
honom nära.
Peter Hane bebodde en liten stuga icke långt
ifrån kyrkan, och hade hos sig endast sin
sjuttonåriga dotter Anna, en täck och oskyldig flicka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
