Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
under mörka årstiden, det sä sparsamma dagsljuset, voro
på framsidan af rummet anbragta trenne fönster af tunna,
genomskinliga hudar, ty glasfönster voro dâ en öfverflöds-
vara, som fans endast i slott och borgar eller städerna,
i de rikes och de förnämes hus. Ett långt omåladt trä-
bord stod i midten af rummet; omkring väggarne voro ek-
bänkar utan dynor och ryggstöd. Höfvidsmannens hela
öfriga möbelförråd bestod uti flera prydligt arbetade skåp
och kistor af ek. Tvenne dörrar förde.ifrån baksidan af bo-
ningsrummet till två små rum, hvilka endast voro skilda ifrån
hvarandra, genom en brädvägg. Det ena var bestämdt till
sofkammare åt de båda flickorna, och det andra tjente
fadren till samma ändamål. Agdas och Britas sängar be-
stodo af fjäderkuddar och ylletäcken, men Arvid Westgöthe
sof på djurhudar och halm.
Här i boningshuset fann Agda sin far, sittande vid
eldstaden och, försänkt i djup tankfullhet, stirrande i den
klara lågan. Den åldriges gestalt och uppsyn voro vörd-
nadsbjudande, och hans ansigte uttryckte den strängaste
redlighet och en fast karakter. Han bar ännu, fastän vå-
ren redan var långt framskriden, en lång, vid, med pelsverk
fodrad rock, och mössan, som betäckte hans bufvud, var
bebrämad med mårdskinn. Ett silfvergrått skägg hängde
ned på hans bröst, och långa hvita lockar föllo i bucklor
omkring hans hals. Ändtilgen såg han upp till sin dotter,
som stod framför honom och, i det han återhöll de ännu
beständigt framtindrande tårarne, bemödade sig att med ett.
vänligt ansigte möta hans faderliga blickar och kärleksfullt
lindade sina armar omkring hans hals.
»Ja, slingra dina armar rätt fast omkring din gamle
faders hals», begynte han ändtligen, i det han ömt smekte
henne. »Låt ditt hjerta ännu rätt ofta klappa emot faders-
hjertat; ty snart, snart klappa våra hjertan långt skilda
ifrån hvarandra. Du får icke blifva sorgsen öfver mitt
tal, goda barn», fortfor han härleksfullt, då hon åter dolde
sitt ansigte vid hans bröst, »Du går nu qvinnans högsta
bestämmelse till mötes : du skall blifva en ädel mans ädla
husfru. Ja, du är Axel värdig, liksom han dig. Min kä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
