Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Stockholm. Mins du, att du dâ röfvade ifrån mig min
käraste? Mins du, att du kastade ut mig genom fönstret,
då jag ville föra henne i brudstolen? Jag var dâ en gan-
ska välväxt pojke. Om åskan hade förlamat dina händer,
innan de fattade mig i kragen, skulle min rygg på långt
när iuke bilda den krokiga linie, som den nu gör, sedan
jag vid nedstörtandet på gatan kom att bryta fem af mina
refben. Tror du att jag någonsin glömmer den bördan,
som du på det sättet lagt mig på ryggen? Min puckel
har dagligen manat mig att vedergälla dig detta ; derför
fordrar jag nu din dotter till hustru, och finner hon mig
Mare än min moder bragt mig till verlden, så må hon
åerföre anklaga dig, som påtryckt min vanskaplighet den
sista stämpeln.»
»Jag önskar att du hade brutit halsen af dig, odjur!»
»opade Arvid vred och drog Agda fastare intill sig. Hon
lindade darrande sina armar kring faderns hals.
Måns Hane hade, missnöjd och förargad, dragit sig
fill sidan, men Andersson manade till skyndsamhet, i det
han sade till dvergen: »Hvartill så inånga ord? Tag din
Hicka och låtom oss gå; kapten Dacke tål aldrig något
Aröjsmål, det vet du.» Wippel höjde sig på tårna och be-
mödade sig att omfamna Agda, under det lian så ömt,
som det var honom möjligt, bad:
»Hölj mig, jungfru; det skall icke hända dig något
°udt, jag förer dig till -din lycka.»
»Djefvul! Till helvetet vill du släpa mitt barn!»
skrek Arvid, på det häftigaste uppretad, och slog Wippel
med knytnäfven i ansigtet, så att han med ett skrik tum-
lade öfver ända och blef liggande, tills Måns Hane, som
Upphäfde ett högt gapskratt, emedan han af hjertat unnade
flvergen denna tuktan, grep honom i kragen och reste ho-
n°m på benen igen.
Men dvergen, pâ hvilken både näsa och mun blödde, stod
knappt åter på fotterna, förrän han skrattande vände sig till
höfvitsmannen och skämtande sade: »Var det din faderliga
vålsignelse, gamle man, så spara den framdeles, jag kunde
Sunars snart få mer än jag förmår bära, Jag menade dig väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
