Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ill
för sent; men likväl skall min ånger blifva eder nyttig,
och din dotter skall hafva fördel af densamma i stället för
hennes moster. Påminner du dig ännu, Arvid, huru ko-
nung Kristian för tjugutvå år sedan i Stockholm, strax
efter kröningsfesten, började den blodiga dansen? Huru
borgarena vid dödsstraff måste tillsluta sina hus och du
missnöjd tågade genom gatorna med din fänika tyska knek-
tar? Mins du, huru främlingarne med raseri åskådade det
rysliga skådespelet utan att våga bruka sina lansar som
de ville? Jag hade skilt mig ifrån min konungs sida,
sprang muntert omkring ibland bödlarne, till dess jag
kände äckel för de stympade liken, och hastigt tumlade
jag in uti en smal gränd, rakt i händerna på dina tyskar.
Karlarne kände mig på min brokiga klädsel, och då jag
hånfullt ropade till dem: »Sänken edra lansar för konun-
gens rådgifvare!» sänkte de äfven verkligen lansarne från
alla sidor och kittlade redan dermed mitt bröst och min
rygg, så att den ena dödskalla rysningen efter den andra
skakade mina knotor. Jag var förlorad, ty mitt lif sväf-
vade på tjugu spetsiga jern, och att det var knektarnes
mening att spetsa mig, kunde jag icke tvifla på, emedan
de hatade konungen och alla dem, som voro honom till-
gifna, men mig i synnerhet, emedan jag gäckades med
dem och narrade dem hvar jag kunde. Allt mitt bedjande
och tiggande skrattade de endast åt, och här och der kände
jag redan blodsdroppar fukta min narrkåpa, ty allt hårdare
ansatte de mig med sina korsgevär. Då skyndade du som
ett lejon in i den rasande hopen, fattade mig med stark
arm i bröstet och slungade mig bort, så att jag tumlade
långt bort åt gatan, lik en igelkott, bvilken vargarne ut-
kastat ur sin lya ; likväl hörde jag tydligt, huru du ropade
till ditt folk: »Hören upp, bussar! Hållen edra lansar rena !
Besmitten- dem ej med en narrs hlod!» Så talade du, gubbe,
ditt folk stod som bildstoder och lät mig löpa. Sålunda
räddade du då mitt lif; men då jag några dagar derefter rå-
kade under dina händer, gick det hårdare till med mina
arma knotor, så att jag ännu darrar, när jag tänker derpå.
Jag kände att jag ganska väl ’.hade förtjent fönstersprån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
