Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Trälens ställning till egaren och till samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRÄLDOMENS SISTA SKEDE T SVERIGE 29
1 afseende på trälarnes ställning till samhällets straffmakt
är för öfrigt i sammanhang med det förut anförda att märka, att
under det att, hvad beträffar förhållandet mellan friborna
personer, grundsatsen i allmänhet var den, att, om den, som lidit
kränkning af en annan, hällre ville hämnas än mottaga
försoningsböter eller om den, som föröfvat kränkningen, icke ville
eller icke kunde erlägga böterna, den ursprungliga ratten att
hämnas inträdde, dock sa, att den brottslige kunde undandraga
sig hämnden genom att fly landet - förhållandet, hvad
beträffar af träl begången kränkning, af naturliga skäl var ett helt
annat. Enligt hvad förut är anfördt tillkom det egaren att
an-svara för trälens gerningar. Men härvid fanns dock ett
alternativ. Detta alternativ kunde icke vara det, att den, som begått
gerningen — trälen — fick fly landet1; men deremot fanns för
trälens egare det alternativet, att, om han ej ville erlägga böterna,
utlemna trälen till den kränkte. Det är emellertid, anmärker
CalONIUS (ss. 279 fl"), sannolikt, att det vanligaste var, att
kränkningen försonades genom erläggande af böterna. Det är
nämligen troligt, att de friborna, dä de ansågo sig sta sä högt
öfver trälarne, att en af en träl begången orätt ej kunde
betraktas såsom en personlig kränkning, vanligen nöjde sig med
böter, att således ett sådant utlemnande af trälen mera sällan
förekom; och någon obetingad rätt att fordra trälens utlemnande
hade för öfrigt icke häller den, som lidit kränkningen, utan det
berodde på trälens egare om han ville erlägga böterna för den
af honom begångna kränkningen eller utlemna honom till
måls-egaren. Snarare kunde det vara att befara, att trälens egare
skulle föredraga att utlemna trälen framför att lida den förlust,
som böternas erläggande skulle medföra. Att lagarne emellertid
icke gynnade detta utlemnande af träl för af honom begången
rättskränkning, visar sig deraf, att de dermed förbinda stora
obehag för utlemnaren2. — För att för egaren till en träl, hvilken
1 Härom heter Jet i Ög. EIjs. 15. 2. »Nu ma egh [iræll ej>söre bryta
\>y at han ma egh biltugha uara: ]>v at uare \>xt sua at han matte biltugha
fara. f>a bruti han giarna ef>/.örit. J>ær til at han matte biltugha uara».
2 Så innehåller Ög’. i Dr. 13. 2. om detta fall följande egendomliga
stadgande: »Nu draepær Jir.ell frælsan man–––––Nu uill egh bondin bota liri han
i |iingum ok fæmptum. }>a skal dom a J>ingi taka til J>æs at taka eki uifnu ok
binda um hals [>rælinum ok up hængia uiji li|)Stolpa bondans, buggx-r för nijiær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
