Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TBJüjnnàn. 7i
vemod. Nu är naturen vek, dess själ är
upplåten; nu törhända kan den äga känsla for en
men-niskodotters lidande, och kan höra hennes bön
och ge bot for hennes pläga.
(Hon stödjer sig
tank-full mot ett träd.)
Han dog, den gode — särad af en listig
fiendes hand, och i samma stund släckte friden sitt
bloss, och tvedrägt tände sin sprakande flamma.
Qval och tårar fingo hem på jorden. Förr var
det ej så, förr var det annorlunda. Gudarne
lekte glada på den gröna jorden och skapade i
kärlek menniskornas slägt. Men Jettemör kommo
och stiftade ofrid, och vidunder uppkommo och
strid.....
Jag märkte det ej förr, men nu ser jag det,
ty plågan, som tär min kropp, öppnar mina ögon
för verldens lidande. Hvad är godt, hvad är rent
i lifvet? Slår icke Midgårdsormen sin giftiga ring
kring jorden? Gnager icke Nidhögg
påverldsträ-dets rot? Finnes icke en förborgad mask i hvar
menniskas bröst, i hvar blommas barm? Den
sofver till en tid, och blomman doftar och
menniskan ler. Men den vaknar, träder fram och
stinger, och blomman vissnar och menniskan dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
