Anna Stina visste, som sagt är, var hon skulle få sin tjänst, men jag förlitade mig på lyckan; den var mig ock gynnande - fast klockaresysslan icke stod mig till buds - och jag fick snart underrättelse därom, att en mamsell, som hyrde ut rum åt resande, och höll slutit bord för gäster, behövde en yngling i sin tjänst. Mitt enfaldiga och litet dumma utseende lär hava intagit henne till min förmån, ty hon antog mig genast i sin tjänst och lovade mig till en början tjugefem plåtars lön och en halv mark ull.
Min ställning blev väl således icke den allraförmånligaste, och var långt ifrån den föreställning jag gjort mig, men den hade dock sina förmåner: Jag bodde nära lektorskan Vigilias hus, där Anna Stina tjänade, och erhöll ofta drickspenningar av resande till ett tämmeligen vackert belopp, och för mig, som då var hushållare och ovan vid penningar, tillräckligt till mina få behov.
Mamsell Gnath, så hette min värdinna, var åtta och fyratie år och ful som den ondes porträtt (finnes i träsnitt på Sattins boklåda); trätte jämt på sina pigor, i synnerhet unga, vilka hon aldrig kunde tåla, emedan de fikte efter giftermål, som var henne en högst förhatlig ting, varföre hon ock själv avsvurit det och föresatt sig att aldrig visa en enda trevlig min till en karl, åtminstone aldrig visade hon mig någon - hade litet utkast till skägg omkring munnen, snusade ur oval silverdosa, och brukade merendels en sliten kastorhatt med halmkordong.
Hösten, vintern och våren hade jag redan, av anförda orsaker, strävat med denna tjänst, varunder jag fått ganska litet mat, och haft att göra med stygga pigor; men längre tyckte jag mig icke kunna stå ut, oaktat både grannskapet med Anna Stina samt de rika drickspenningarne - och började tänka på min flyttning, vilken ödet ville att Torrstadius även här skulle befordra.
Bland andra resande, som vid denna tiden hyrde rum hos mamsell Gnath, ankom även kantorn Torrstadius en afton i sin gamla skrabbiga jutvagn, för en angelägenhet i W-köping, nämligen att där vid landskansliet genomdriva utmätningsresolution på innestående organistlöner, och för att tillika i staden låta reparera sin ena peruk.
Denne hedersman tycktes just vara i mamsell Gnaths tycke: det stela uppförandet, vilket ofta under sin slöja döljer den beskedliga dumheten och ger den utseende av den begrundande vishet, som så väl klär en äldre man, och varav Torrstadius fullkomligen var mästare, behagade henne ganska mycket, och hans ödmjuka och stumma bugningar samt övriga artiga gåvor och ceremonialiska åthävor, tycktes just hava försonat henne med det förhatliga mankönet; också tillbringade Torrstadius alla tre aftnarna han vistades i staden, sin tid i mamsellens egen täppta och för friska luften otillgängliga kammare, där han med uppbyggliga tal om djävulen, världen och vårt eget kött, ganska prydligt intog sin plats i en blårutig länstol vid fönstret, emellan balsaminkrukorna och spanska pepparn (Capsicum) i en lerburk, mitt emot mamsellen själv som satt i soffan och nystade, emellan Nätta och Rubin, hennes halta och blinda hundkreatur.
Jag däremot, som ännu icke glömt, och aldrig kan glömma, den obarmhärtiga aga jag för en barnslighet fått av honom, betraktade denna hedersman med helt andra ögon, och kan icke neka, att jag beständigt grinade då han gick förbi, och därvid närde en hämndkänsla, den jag alltid önskade tillfälle att få tillfredsställa. - Min värdinna var mig ej heller, av anförda skäl, särdeles kär, och även henne unnade jag någon liten lön för alla de obilliga snäsor jag av henne fått uppbära, till vilket allt jag nu tyckte mig få ett ypperligt tillfälle genom Torrstadii förtroliga umgänge med mamsellen. - Det föll mig NB. in, att sedan kantorn var bortrest, i hans namn skriva ett friarebrev till min misogyniska värdinna, och på sådant sätt roa mig åt dem båda; följden därav övertänkte jag icke så noga, utan gladde mig endast åt den förundran vari Torrstadius skulle komma, om mamsell Gnath helt oförväntat en vacker dag skreve honom till och tackade för äktenskapsanbudet. Själv kunde jag väl skriva; men som min stil kunnat förråda mig, vände jag mig i denna väg till herr Fnaskerdt på landskansliet, vilken jag kände kunde härma alla stilar, och dessutom hatade mamsellen, som skvallrat på honom - han uppfyllde min åstundan med största nöje, och sammansmorde, med stora bokstäver och en sann Torrstadisk anda, följande brev, som jag med en gammal artilleriknapp förseglade och sedan inlämnade på posthuset.
"Dygdeädla mademosielle!!!
Det eländigaste kreatur söker sig en make. En sann och rörande föreställning. Också jag haver alltdärföre hållit råd med mitt förnuft och inom mig fast beslutit, att sedan jag redan utkorat en dygdig och sedesam brud, uti all ärbarhet tillbjuda henne mitt hjärta. Dygdeädla mademosielles godhet och ymnigt bevisade bevågenhet emot mig har gjort, att jag fördristar mig begära hennes ja och samtycke till en äkta förening oss emellan. Hennes mångfaldiga dygder och av världsens olater osmittade vandel, äro så sällsynta, att jag med poeten Lallerstedt utbrister i efterföljande:
Fast mesta världen nu nedligger i det arga, Så finns dock sådant folk det odygd ej får sarga. Fast dygdeätten har här jorden för styvmor, Dock dygdig mö blir gift, förrän hon bliver mor. På denna onda jord, man skådar städs odygden, I städer och palats ell' kojor ut på bygden.
Det onda drags av ont, som järn magnete-sten, Därföre en jungfru ej sökes utan men. Ni, dyraste mamsell, som borde vara fröken, Som med er dygdafrejd de täcka dygder öken, Bland snaror och försåt och satans onda garn, Gått oskadd fram er väg liksom ett menlöst barn: Ej under att jag då det högt månd' estimera, Att detta ringa ros få eder dedicera, Och sluta i er gunst och kärlighet mig in, Som gjort och göra skall den högsta sällhet min.
Under avvaktan av kärligt svar, framhärdar till dödsstunden m.m.
Olao Torrstadio."
Mamsell Gnath föll alldeles icke på andra tankar, än att brevet var ärligt; antingen därföre, att vad man önskar tror man lätt, eller ock därföre att hennes bekantskap och umgänge med kantorn kanske varit ställd på en kärlig fot. - Som ett giftermål var en sak att med moget övervägande betänka, visade hon brevet för sin bror, gamle rådman Israel Gnath. Han, som aldrig föreställt sig att syster Greta kunde få någon friare, blev förvånad och sökte på allt sätt avråda kära syster, vars förmögenhet han igenom ett giftermål trodde gå förlorad; men just detta förargade henne och gjorde att hon genast gick hem och med omgående post besvarade det erhållna brevet.
"Min söta herr kantor! om den viktiga sak som rörer all, min välfärd att icke leva och dö, som jungfru har jag rådfört mig med min, bror om men han avrådde mig att gifta mig men som jag, finner att jag endast som kantorns maka kan bli, lycklig drar jag icke i betänkande att tillskriva kantorn om, mitt consentiment och yppa min passion son var dag tillväxer jag har förut icke för någon yppat, denna hemlighet som varit, dold i mitt innersta hjärta men nu bör jag inte mera tiga jag, lämnar således mitt consentiment och tillstånd för kantorn att föranstalta om, det ena och det andra och utsätta vårt bröllop som ju förr ju hellre kan tycker, jag firas i all tysthet i min stora sal med all kärlek förbliver jag min söta Cousines trogna Cousin och ödmjukesta tjänarinna
Marg. Christ. Gnath."
Så lydande var det svar hon skrev och överlämnade till mig att inlämna på kongl. posthuset. Att jag öppnade och läste dess innehåll, var väl icke så underligt, men att jag verkligen vågade inlämna detsamma på posten, har jag mången gång sedermera beundrat. - Torrstadius, som i sin oskuld erhöll detta besynnerliga brev, blev förvånad; det osammanhängande och av kommateringen otydliga, förmodligen i mamsellens tankar rediga och riktiga, skrivsättet, förstod han på intet annat sätt, än att mamsell Gnath kommit i en viss kritisk belägenhet, och nu ville skylla händelsen på honom. Han genomläste brevet å nyo: om den viktiga sak... att icke leva och dö som jungfru. F-n vill hindra det! ropade han och läste vidare: men som jag finner att jag endast som kantorns maka kan bli lycklig... jo det skall du se, tänkte han, tillskriva kantorn om mitt consentiment- detta visste han ej, såsom okunnig i fransyskan, vad det kunde vara; men anade att däri ej var något gott, och läste därför ännu en gång igenom denna strof. - Nu fäste han sig vid ordet tillskriva, vilket han tog för synonymt med påskylla, och trodde sig däri finna en tydlig förklaring av consentiment, och att mamsellen ville säga, det hon ej drog i betänkande att tillskriva och påskylla honom detta iråkade onda. Allt bestyrkte ännu mer denna gissning; ordet passion kunde betyda sjuklighet, helst den varje dag tillväxte; varföre skulle bröllopet ske ju förr ju hellre, om icke saken brådskade, och varföre eljest ordet hemlighet? Ack du listiga kvinnokön! ropade han vredgad. Ännu en gång genomläste han brevet, och med förargelse stavade han alltid på consentiment och tillstånd för att få det till predikament och ställning - och då han på detta sätt granskat vart ord, fann han slutligen helt tydligt att saken stod så till, som han genast, vid första läsningen av brevet, hade gissat.
Att en uppdiktad beskyllning skulle tvinga honom att taga mamsell Gnath till hustru, ansåg han väl icke vara möjligt, men att ryktet skulle utbasunera hans namn såsom en förförares, smärtade på det högsta. Hans känslor blevo för mycket upprörda, att genast tillåta honom, att med redighet kunna besvara ett så skamlöst brev. Han skrev och skrev åter om igen, stötte sin vita nattmössa på örat, rev sig i huvudet med båda händer och började ett nytt brev. - Änteligen, sedan han ihågkom sin butelj i lilla skåpet, och därur tagit sig ett par klunkar, fick han ett färdigt och avskickade det.
Medan Torrstadius var sysselsatt med sina noga allvarsamma betraktelser över saken, hade mamsell Gnath i W-köping allmänneligen låtit kungöra sin tillstundande förmälning med kantorn Torrstadius, tog i anledning därav emot gratulationer från alla håll, och började redan tvätta gyllenläderstapeterna i stora matsaln till bröllopet. Jag däremot började bli het om öronen för vad som kunde hända, ty att förklaring en gång skulle ske, såg jag lätt, och att jag då skulle komma till korta; varföre jag försiktigtvis förvandlade min löneull och alla mina gamla kläder i reda penningar, dem jag alltid bar på mig för att vara färdig, att, om nöden så fordrade, vad stund som helst begiva mig ur staden. - Med otålighet väntade min värdinna emellertid ett ytterligare brev ifrån sin förmenta trolovade, med någon närmare underrättelse om bröllopet och om huru snart han själv skulle infinna sig för att växla ringar. Detta brev kom en torsdags eftermiddag: glad emottog hon det av enögda postbäraren, slog själv uti en sup för hans besvär, tog sig en pris snus, öppnade och läste:
"Min gunstiga mamsell Gnath! Hennes ärade utan datum, har verkligen hos mig uppväckt mycken förargelse, och kan jag icke nog förundra mig över hennes djärvhet, först att tillskriva mig en sak varföre jag in totum & tantum är oskyldig, och sedan att begära äktenskap. Posito om jag än vore saker, så kunde jag ändå aldrig bindas till giftermål, då, enligt lagens klara föreskrift i Missgärningsbalken, tydligen stadgas: sker thet ej under äktenskapslöfte, slippe med hemlig kyrkoplikt; vilket jag i ty fall långt hellre underkastade mig - men det som ännu mera skamlöst och ohemult är, att hon inför sin bror beljugit mig och frånstulit mig mitt goda namn och rykte; för allt vad kärt är, gå genast till honom och återtag vad hon sagt, och låt sedermera för ytterligare säkerhets skull, nästkommande söndag från predikostolen uppläsas hos följande publikation om min oskuld. - För övrigt: att jag skulle befatta mig med hennes ställning och draga bestyr om det ena och det andra, kan hon vara försäkrad aldrig händer; det enda hon rimligen kan begära, är någon liten tröst, och den vill jag söka meddela. Håll sig beskedligt inne tills händelsen är förbi, om hon icke kan binda den rätta till giftermål, som ser svårt ut - händelsen är i och för sig själv icke ovanlig; i Kvinnospegeln, där hon bör läsa, förete sig många uppmuntrande exempel på kvinnor, som aldrig varit lagligen gifta, och dock varit mödrar. En Hagar till ex. som så älskade pilten, att hon icke gittade se honom gråta; Lots döttrar och de tvenne mamsellerna som konung Salomo hade inför polisen; andra förnäma exempel i nyare tider att förtiga, så att det icke är själva händelsen som är infam, utan blott att hon velat kasta den på mig. Jag skall emellertid själv ganska snart, och så fort helgen är förbi, infinna mig i W-köping, för att vidare språka om denna rätt ledsamma sak, vari hon oriktigt vänt sig till mig. Tecknar hennes ödmjuke tjän. Olaus Torrstadius."
Att nu uttrycka mig rätt målande, kan jag ej undgå att låna liknelser: så rasar icke nordanvinden mellan fjällarne, den hungriga hyenan efter föda, eller den uppretade lejoninnan efter sina ungar, som mamsell Margareta Christina Gnath, då hon genomläst Torrstadii brev. Lektorskan Vigilia och borgmästarinnan Intesenia, som just då voro hos henne på gratulation och drucko kaffe på bit, släppte kopparna av alteration över den nyhet de fingo att berätta; fattade i brådskan omaka halvhandskar och begåvo sig på dörren, den ena åt södra tullen, och den andra till biskopinnan.
Så stodo sakerna då jag om aftonen anlände hem. Jag hade samma dag
varit buden till fadder hos skepparålderman Baggfots, och visste
därföre icke av vad som föregått hemma, förr än jag inträdde i köket;
men då fick jag veta allt nog, för att icke längre stanna kvar i
huset. Ännu var väl bedrägeriet icke upptäckt, men försiktigtvis
smög jag mig ändå genast ut; sprang till Anna Stina och tog ömt avsked
av henne, vilket kostade rätt mycket på mig, och jag såg att hon led
lika mycket därav, ty hon grät; icke tillgjort, ty då grinar man och
ser illa ut, utan av verklig rörelse, emedan hon sökte dölja sina
tårar. I tusen år lika trogen! var mitt sista ord till henne, och så
begav jag mig, sådan jag var, lyckligtvis i mina helgdagskläder och
min nya syrtut ut genom Stockholmstullen, för att på större fjärdar
beträda det stormfulla världshavet.
