Ottar Trallings levnadsmålning / Tredje kapitlet Author: Fredric Cederborgh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TREDJE KAPITLET

Jag begiver mig till Stockholm. Mitt inträde och första öden i denna namnkunniga huvudstad, samt min första tur och otur i spel

Det var en vacker sommarafton jag lämnade W-köping; lilla klockan ringde åtta i domkyrkan, och en piga, som hemdrev boskapen och mötte mig, sjöng så lantlikt:

Aldrig här i väla, Går jag här och trälar För en ann - Jag mig bortåt giver, Högt med bena kliver Så gör han -

Så gjorde jag med, och tyckte att visan passade rätt bra. Mina kontanta penningar, den största summa jag någonsin ägt, bestego sig till 17 r:dr och 28 skill., och mina kläder, första gången nyttjade, voro snygga som en herres - jag vandrade därföre under hoppfulla aningar min väg rätt glad till sinnes, och byggde mig luftslott, vari Anna Stina alltid utgjorde drottningen. Än föll det mig in, att jag i Stockholm kunde på nummerlotteriet göra en ofantlig lycka, och huru jag sedan skulle köpa Stjerntorps herrgård, och hålla pigor och drängar och traktera dem med pannkakor och smör, fyra gånger i veckan; och än, att jag kunde begiva mig till sjöss, ditåt skeppar Baggfot varit, eller ock resa till Turkiet och där förklädd smyga mig in i storherrns harem, varom jag läst i en Österrikisk officers öden. - Storsultaninnan kunde då fatta kärlek för mig och dölja mig såsom sin slavinna; tronföljaren kunde i detsamma dö, och jag, som kunde äga mycken likhet med honom, kunde givas ut för att vara prinsen. - Sultan själv kunde i detsamma sluta sina dagar och jag utropas för kejsare. Anna Stina kunde emellertid komma att bli bortrövad ifrån lektorskan Vigilia av någon förnäm herre, likväl emot sin vilja, och utan att hon lämnade sin tillbedjare det minsta ömhetsprov, och denna herrn kunde taga henne med sig till sjöss, där någon kapare kunde uppbringa skeppet och sälja henne till min seralj, då jag, som strax skulle känna igen henne, men i min sidenkaftan och med mina stora mustascher, först skulle låtsa, som jag inte kunde annat än turkiska, för att icke förråda mig, men, sedan jag utsänt alla närvarande visirer och baschar av min svit, skulle jag yppa vem jag vore, och sedan, genom en svensk präst, låta i all tysthet viga mig vid henne. Sedermera skulle jag giva ut nyttiga förordningar, om att alla människor skulle gifta sig vid aderton års ålder, och omvända alla turkar till kristna, och slutligen nedlägga regeringen och resa till Sverige, med en ofantlig hop juveler i ett skrin och bibehållande av kejsarkaraktär och turkiska halvmånan till mitt adeliga vapen.

Ungefär med dylika svärmande drömmar fortsatte jag min väg, hastigt eller långsamt, allt efter som idéerna hoptals trängde på eller mattades, och var däri så införlivad, att jag varken hörde eller såg, förr än en röst med ett, se opp! väckte mig till den verkliga världen. Jag vände mig om och såg en full bonde, som satt ensam jämte några koffertar på en vagn - jag bad att få åka, och fick det. Sedan jag en stund språkat med bonden, upptäckte jag att han förde en resande herres förbud, som skulle gå till Stockholm; detta var ett ypperligt tillfälle för mig att kunna komma dit, och emot ett par sexstyversslantar i drickspenningar övertalade jag min bonde, att vid framkomsten till närmaste gästgivaregård icke låta märka att jag satt mig på vagnen under vägen, utan låtsa som jag vore den herrns betjänt, som skrivit förbudssedlarne och skulle komma efter och betala skjutsen Detta lyckades naturligtvis fullkomligen väl, och jag fort satte, med skyndsamhet, utan kostnad min resa ända till Barkarby gästgivaregård, där jag lämnade kofferterna och tog mig för egen räkning en skjutshäst till staden.

Anländ till Norrtull, visste jag ej vart jag skulle vända mig, utan frågade min skjutspojke om han kände något ställe där resande kunde få bo för gott pris? Ja vasserra! svarade han, och så rullade min skallrande kärra fram hela Norrtullsgatan emellan de nyplanterade utgångna lindarna. Då jag i Kungsbacken skådade hela Drottninggatan och de tre kyrkorna i fonden, häpnade jag för denna värld vari jag inträdde. Den stora staden föreföll mig likväl i början rätt rolig: folket, som beständigt var i rörelse och strök fram och åter, som jag tyckte, de flesta utan ändamål; en med snabba steg, en annan långsamt, den tredje ett halt fruntimmer, som höll ett annat under armen, och linkade erbarmligt o.s.v.; de höga vita husen med reflexionsspeglar vid fönsterna, vari jag från gatan ofta upptäckte någon gammal käring, som förmodligen i sitt rum satt och i spegeln betraktade mig igen; de granna klädmäklarebodarne, där jag såg uthängda kamlottskjortlar, av de briljantaste kulörer, byxor, sablar, galadräkter och hela drabantuniformer, alldeles lika den beskrivning jag hört på Kongl. Livrustkammaren; och de förunderliga morianerne på snusbodsskyltarne, med långa pipor i munnarna och fikonalöv till betäckning, i mitt tycke värdiga ett exponeras på Målareakademien, om vilken jag ej heller var okunnig: allt detta roade mig rätt mycket att betrakta. Vart min skjutsbonde körde mig visste jag som sagt är icke, förr än vi stannade och jag hörde att det var hos traktör Kråka på Österlånggatan; namnet lovade väl icke stort, men som jag händelsevis i W-köping druckit brorskål med en Kråka, dessutom ofta på skämt fått heta Ottar Vändilkråka, och således hade någon anförvantskap med släkten, hade jag ingenting däremot.

Jag betalte min skjutsbonde och, som jag ej medförde några saker, steg jag sedan utan många omsvep in i ett litet ostädat rum, som anvistes mig, och begärte till min förfriskning någonting till aftonvard. - Om herrn vill stiga in i matrummet, sade flickan med guldkedja om halsen, som följt mig trappan opp, så kan herrn äta vid stora bordet. Jag följde detta råd och inträdde i ett stort och mörkt rum, där flera personer sutto till bords för att äta; fyra eller fem briljant och fint klädda flickor sprungo och serverade maten, mellan de stunder, som upptogos av samtal med herrarne, och en fet värdinna satt särskilt inom en disk, då och då sysselsatt, att med ena handen bortjaga en miljon flugor från sina skräpiga smörtallrikar. Hövligt bockade jag mig för sällskapet och satte mig, sedan jag helt kort läst min bordsläxa, vid stora bordet, där jag började studera på matsedeln, bestående av elva eller tolv särskilta rätter: som stilen var något oläslig, pekade jag på en annan herres tallrik och utbad mig att få av samma slag; någonting fick jag ock, men vad det var kunde jag icke begripa, emedan jag ej kunde tugga en bit därav. Slutligen gissade jag dock att det måtte hava varit samma rätt som jag, efter långt stavande på matsedeln, läst för <>griljerad kalvrump.

Efter denna tarvliga supé, som kostade mig 21 skillingar, förfogade jag mig åter till min kammare, där jag snart intog min sparlakanssäng, och somnade efter en liten stund. Då jag följande morgon vaknade, upptäckte jag till min stora förundran en gardeskarl mitt på golvet, som stod och bugade sig rätt gesvint och snabbt för min person. Han tycktes vara handlande och framräckte därföre byxhängslen och stövelknektar samt annat smått kram till min tjänst men att jag icke kunde köpa, var naturligt. En bunt tandpetare skall väl greven ha, sade han och kom ända fram till sängen, för att visa mig den - något för grevetiteln, tänkte jag, som väl också var värd 2 skillingar; men som mina löspenningar lågo i min västficka, bad jag karlen giva mig västen, vilken jag lagt på en stol nära kakelugnen; han gjorde så, och jag betalte, varefter han nöjd avlägsnade sig.

Sedan karlen gått, förfogade jag mig ur sängen och började kläda mig. - Länge sökte jag efter mina byxor, men förgäves: i sängen, i alla hörn av rummet, och bakom alla stolar, men lika fruktlöst. Slutligen påfann jag även att söka under sängen, och ställde mig därföre i en krökt ställning med ryggen mot dörren och letade, men även här utan att finna. Just under denna sista situation, där min krökta ställning gjorde den tillförne urväxta skjortan alldeles otillräcklig, inträdde värdinnan, själva fru Kråka, för att få uppgift på mitt namn och min karaktär till polisen - ödmjukaste tjänare, ropade jag och hoppade av anständighet åter opp i sängen. - Frun tycktes likväl icke blivit brydd för min negligé, emedan hon stannade och frågade vad jag sökte, och efter underrättelsen därom, skrattade åt min förlägenhet. - Herrn är för enfaldig, inföll hon, som lätt gissade att gardeskarlen stulit mina plagg; - nej man skall akta sig här i Stockholm; det är inte här som på bondlandet. Jag förmärker det, svarade jag - föga smickrad av den dygd frun tillagt mig - men var skall jag nu få några, med respekt sägandes, pantalonger igen? Det är styggt att inga klädstånd äro öppna i dag, sade frun, nu vet jag ingen annan utväg, om inte herrn skulle vilja låna ett par uniformsbyxor, som stå i pant hos min man.

Jag fick väl lov, och efter en liten stund kom en piga in med ett par halvslitna grå officerslångbyxor med arméns knappar, vilka jag efter något nagelfarande påtog.

Ej utan bekymmer för framtiden stod jag, sedan jag var klädd, och tittade ut åt gatan; men som detta snart började bli ledsamt, beslöt jag att göra en liten utvandring i staden.

Det var en söndag och mycket folk i rörelse. - Då jag kommit framom slottet, stannade jag för att läsa inskriptionen på ett monument, som där var upprest, emedan jag aldrig sett något dylikt. Sedan jag därpå läst orden: denna brobyggnad, tittade jag opp åt Lejonbacken, den jag i min enfald ansåg såsom en bro, och beundrade huru den så hastigt som inskriptionen tillkännagav, kunnat bli färdig; varefter jag fortsatte min vandring till Gustav Adolfs torg. - Då jag där såg flera personer vandra till högra sidan, följde jag mängden, och befann mig snart vid Kungsträdgården, dit jag även inträdde.

Högädla fru prostinnan torde redan hava förundrat sig över några liksom skrytsamt nyttjade konstord eller citationer ur historien, och ej kunna begripa varest jag, som varit tjänstgosse och kypare, lärt mig dessa; men sådant skall jag hava äran nöjsamt förklara på det sätt, att jag sedermera varit student, varom jag framdeles skall meddela en kort berättelse; men dessutom hade jag i mina unga år också läst litet, i synnerhet herderomaner och idyller, efter vilka jag så till sägandes i all min dar varit galen, och just därföre föreföll mig Kungsträdgården nu liksom en bekant ort. Där var i mitt tycke rätt pastoralt: Lika blyga herdar, såg jag under lummiga träd, unga herrar med platta fysionomier och smala ben, i tunna nankinskläder vandra fram och åter; kärlekens kval syntes hava plöjt djupa fåror i deras unga men ängsliga anleten; ensamma sorgsna herdinnor sutto här och där lika Chlo‘ i A-s Idyll, med vissnade rosor och tittade under lugg. - På andra ställen såg jag hela grupper av blomstrande och blomsterprydda gudinnor, vilkas tunna drapering, runda vador (då och då förrådda) och yppiga bröst, livligt påminte mig de former min inbillning givit Galaté, Phyllis m.fl. majestätiska herdinnor. - De unga kavaljererne, som följde dessa herdinnor, vilkas söta miner och gälla skratt, tydligt tillkännagåvo deras kärlek och sällhet, föreställde i mitt tycke de dristiga och lyckliga herdarne, Dafnis, Eraster m.fl. och deras dekorationer, gula, blå och melerade blå och gula band, liknade alldeles blomsterkvastarna, som blivit dem beskärde för den bästa sången och den bästa flätade korgen m.m. - På något längre avstånd satt helt ensam utmed en kruka en åldrig ungkarl i svart fiskbenshatt och vita bomullsstrumpor, eller en gammal guvernant med parasoll, tjänliga att i denna tavla föreställa de åldrige vise Palemon och Myrsa m.fl. som ständigt vid urnan sörja en bortgången vän. - Boskapshjordar funnos väl icke, men hundar, mopsar med sina svarta trubbiga nosar, vinthundar med sina höga ben och smala huvuden, spetsar med sina tjocka halsar och vassa öron, pudlar klippta som lejon med manar och crétes-de-coq, och tofsar i slutet av sina små svansar; alla rätt söta. - Jag gick några steg i denna arkadiska trakt under gröna lövvalv och emellan nyskrapade romantiska trädstammar - en ny tavla visade sig, och ett charmant sockerstånd, likt ett grekiskt tempel, stod för mitt öga: runt omkring suto generalspersoner och åldriga damer, de förre i prunkande rustningar, och de senare med druvor av vax och alkottar bland gulgröna blad på sina huvuden, valda avbilder av deras mognad och föråldring; elva- och tolvåriga flickor suto stela vid sina mödrars och tanters sidor, och drogo på sina purpursjalar, eller åto glass med mässingsskedar; och de små barnen, flickorna i korta romerska tuniker och små kypertsbussaronger med manschetter, och gossarna, lika små spartaner, i vida vita mamelucksbyxor och gröna kasketter, sprungo runt omkring, slående med käppar, ännu för unga att deltaga i de gamles samtal. -

En suck framsmög sig ur mitt bröst, vid åtankan på huru långt jag var skild ifrån att få vara i detta lag - jag fortsatte därföre min vandring ännu några steg längre fram, och upptäckte emellan buskarna ett annat stånd, där man helt simpelt rökte tobak och drack toddi; och dit närmade jag mig, såsom mera passande, och satte mig på en gammal träbänk. - Där satt förut en gammal herre med kalott och läste Uno von Trasenberg med röda ögon, antingen av medlidande över boken eller ögonfluss, och en lång och koppärrig man, i grå utsliten uniformssyrtut, vari högst sex eller åtta knappar voro i behåll, men däremot med en rysk guldbroderad mössa, sysselsatt att med en gammal spik rensa en liten lerpipa. - Jag tyckte mig känna igen hans ansikte och att jag hade sett samma figur bakpå landshövdingens vagn i W-köping, men då denne bar uniform och, som jag hörde, kallades herr löjtnant av flickan i ståndet, trodde jag mig hava tagit miste, och att det icke var min gamla bekanta, bror Lunsing. Han betraktade även mig, men sade ingenting, förrän jag händelsevis uppknäppte min syrtut, och han upptäckte mina uniformsbyxor; då närmade han sig till mig och frågade, med en bekant bred organ, om han såg rätt, och om jag intet vore bror Tralling? - Nu kände jag tydligt igen Lunsingen, och vi kysstes så broderligt och glatt.

Efter en kort stunds samtal, varunder jag kunde förmärka att bror Lunsing trodde mig vara en kamrat och officer vid lantvärnet, i anledning av mina byxor, proponerade han mig att göra sällskap upp på Lilla Hund. - Jag följde godtroget med ner åt staden, till ett svart hus med tvenne i sten huggna vilande stridsmän över porten, där vi stego tvenne trappor opp, och inträdde i en dyster sal och sedermera i ett annat något mindre rum, där många personer voro församlade, icke, som jag trodde, för att se på någon besynnerlig hund, utan omkring ett grönklätt bord, varpå en biribitavla till publikens förnöjelse var utlagd. - Jag ägde förut alldeles ingen kännedom om detta verkligen både roliga och intrikata spel, så att jag undrade ganska mycket, vid första åsynen därav, vad folket kunde ha för sig. - Dragningen lär kort förut hava skett, då Lunsingen och jag inträdde, emedan var och en av punktörerna stod småsvärande med sorgligt utseende, och lade ut sina sedlar överallt på tavlan. Bankörerne, tvenne hedersmän; den ena en gammal mager och flintskallig man, med grön skärm för sina av nattvak skadade ögon, och den andra en medelålders man, men aktningsvärd för sina grå hår, sutto vid ena sidan av bordet med en låda mitt emellan sig, och uppvecklade små hopkramade sedlar, dem de efter sin valör lade i ordning i lådan.

Nå, nu intet mera; är herrarna färdiga nu, så få vi titta på? sade efter en stund den ena bankörn, som tog en påse i handen och öppnade locket till ett slags trädosa därpå, med en liten pinne. - Numro trettie, en katt! - Vars är den här karrén! är den barons? två daler. - Ja; jag visste väl att katten skulle komma ut efter tjugeåttan, tredje nummern; slår alltid in, sade en gammal herre, som satt vid bordet och rökte ur en träpipa. - Sexton daler, sade bankörn och gav honom sin vinst. - Nå den här baksvansen då? Jo min! ropade, så högt han kunde, en hes herre, som stod vid ett annat hörn av bordet, färdig att av vaktmästaren emottaga en nystoppad lerpipa. Sextie daler! Så, nu är det intet mera, sade bankörn, och sopade alla utlagda penningarna tillsammans i en hög framför sig, och så börjades samma nöje å nyo.

Vill du vara i kompani om en två riksdalers sedel på fruntimmer? frågade Lunsing - nej, men om en plåt, sade jag - han var även nöjd därmed, och bad mig därföre lägga ut, vilket jag gjorde med ett slags slev, fästad vid ett långt träskaft, som det syntes ämnad de längst bort stående till bekvämlighet och lättnad. - Det drogs med samma omständigheter som förra gången - numro trettietre: en gammal käring! sade bankörn. Vars är den här? min! ropade jag, så innerligt glad. - Två daler och sexton, sade han och gav mig penningarna, varav jag broderligen tilldelade Lunsing sin andel. Jag försökte ännu en gång, och lade för egen räkning en 12 skill. mitt på tavlan, på en målad oxe; då fick jag åtta riksdalers vinst och frestades därigenom ännu en gång, då jag tänkte med en viss riktig slutkonst, ju mer man vågar ju mer kan man vinna, och lade därföre ut en hel tvåriksdalerssedel på den samma oxen. Med ånger över detta som jag snart tyckte, förhastade steg, stod jag just färdig med handen att återtaga mina penningar, då nummern drogs och bankörn med sin rossliga röst kungjorde: numro femton nu igen! Av glädje kunde jag icke styra min tunga och ropade: jag vann, herr kornett! Ja ja, sade bankörn, vi få gå i ordning; sedan såg han på min sedel och tycktes räkna över i huvudet, huru stor vinsten skulle bli: Sextiofyra daler! mumlade han änteligen halvhögt, och gav mig en stor sedelpacka. -

Räkna dem, viskade Lunsing mig i örat, kanske du fått för litet; å nej, sade jag, det passar inte. Nöjd med min vinst spelade jag nu icke mer, utan följde Lunsings råd, att bjuda honom på en toddi, och stod endast med mitt glas i handen och betraktade sällskapet, vilket för någon annan, som gjort människokännedom till studium, kunnat vara rätt lärorikt. - Unga gossar, i vilkas anleten prägeln av dumhet och oduglighet var tydlig, stodo där så blodröda och tafatta, sedan sista plåten var sprungen; andra vilkas magra utseenden förrådde tidiga utsvävningar, stodo åter bleka som mumier och inövade sina anleten till framtida spelarefysionomier; detta föreföll mig väl ömkansvärt, men icke så underligt, ty att ungdom och visdom sällan följs åt hade jag ofta hört sägas, men att äldre gifta karlar med Svensksundsmedaljer och stjärnor, som ägde barn och familj, och förmodligen, som tjänstemän, icke överflödiga inkomster, suto där och, efter vad deras ansikten utvisade, hellre ledo ångerns mater och avgrundens kval, över förlusten av sina penningar, i ett obehagligt fullrökt och trångt rum, än att hemma sitta och röka sin rena pipa god tobak i lugn, det förstod jag alldeles icke, och frågade därföre Lunsing huru sådant var möjligt. Han tycktes aldrig hava tänkt på den saken, men svarade, förmodligen ändå rätt, att de kanske tappat förut och nu ville ha resurs. - Ja, men hur är det möjligt för en riktig herre, att nånsin börja så högt, att han till slut behöver söka resurs? frågade jag vidare. - Nu visste han alldeles icke vad han skulle svara, utan sade: det vete f-n! om de intet gjort som den där syndaren med randiga harullsvästen, som står borta i vrån; först börjat att gå hit av ren hushållning, för att få röka och dricka svagdricka fritt, och sen någon gång stuckit på en tolvskilling, tappat den, dubblat, för att ta igen, tappat dubbelt, och på det viset rent av ruinerat sig.

Kors vilken tok! sade jag och såg på den arma mannen med västen - men, tillade jag, är det tillåtet, att hålla spelhus så här? - Å ja, visst är det tillåtet, annars kan du väl förstå att inte sådana herrar som översten, som sitter där borta och grinar, kunde vilja gå hit mittpå ljusa dagen - ja det är sant, sade jag.

Efter en stund gingo vi. - Nu var jag således redan andra dagen jag vistades i Stockholm, försedd med en kassa av nära ett hundrade riksdaler, och tyckte mig därföre aldrig kunna bli fattig - men, det gick dock ganska fort. - Sedan jag köpt mig en grann rysk mössa med dubbel guldgalon och ett par örringar, samt ett par stora kosackbyxor av blått kläde i ett klädstånd på Stora Nygatan, gick jag följande dagen, likasom dragen av en sympatetisk trollkraft, till den Lyckliga oxen, åter upp på Biribiklubben och - kan någon tro det - oaktat alla mina sunda gårdagsresonementer, spelade mig alldeles pank - icke en enda tolvskilling återstod.

Med vilka känslor jag då gick därifrån, kan jag icke beskriva. - Ingen sömn tillslöt den natten mina ögon - min blod var i ständig svallning, och kvidande kastade jag mig fram och åter på mitt heta läger. - Ack vilken natt! hundarnes skällande på gatan, brandvaktens rop, det långsamma hemska tutandet, och änteligen ringningen klockan fyra i Storkyrkotornet, lät för mina öron som plågoandars skrän. - Bevare himmelen min största ovän (om jag äger någon) ifrån att ens kunna fullkomligt föreställa sig en dylik natt! --

Utmattad och hemsk uppstod jag äntligen klockan sex i ett lynne, som kunnat förmå mig att våldföra mig på de oskyldiga möblerna i mitt rum, eller vrida nacken av tuppen som galde i grannskapet och ringsvalorna som skreko mig i öronen, om jag fått tag uti dem; också slängde jag i vredesmod min ryska mössa, som även förargade mig, i en vrå, men blev icke lugnare för det.

Alldeles utan penningar, visste jag nu icke vilken utväg jag skulle vidtaga till anskaffande därav, och grubblade förgäves på upplösningen av denna gordiska knut. - Att söka tjänst som privat betjänt var ett hårt öde, då jag med mina kunskaper ur Bergklints Sammandrag m.m. minst tyckte mig hava bort kunna bli kongl. sekter i Assistansen, eller något annat verk; men nu, det enda jag slutligen ägde att vidtaga, men - även en sådan post kunde möta svårigheter att erhålla.

Ja! ropade jag, i det jag påminte mig, att jag händelsevis på klubben hört en ung herre berätta, att han piskat opp och kört bort sin betjänt, och behövde en annan. - Ja, till honom skall jag erbjuda min tjänst. Att söka denna kondition var väl vådligt, men jag tyckte mig väl också kunna förtjäna litet stryk; och gick därföre genast opp på klubben, för att fråga någon vaktmästare efter den herrns namn och hemvist.

Vid min ditkomst intog en ovillkorlig rysning min person vid åsynen av biribitavlan, som nu låg tom på bordet, och varpå, i mitt tycke, de gemenaste figurer voro målade. En obehaglig dunstkrets var i rummet; tobaksaska och krossade lerpipor över hela det smutsiga golvet, gjorde detta ställe högst ohyggligt för vilken som helst, men fasligt för mig, som med en djup suck betraktade den svarta järntavlan på väggen, varpå gårdagens numror, ritade med krita, stodo och liksom visade mig huru ofantligt jag kunnat vinna, om jag bara spelt på udda i stället för jämnt, som jag olyckligtvis forcerat. - Ingen människa var inne utom en mager och trasig vaktmästare, som överväldigad av sömnen avdomnad sjunkit i en gammal raffellåda vid väggen. Denna usling skakade jag äntligen vaken och fick av honom den önskade upplysningen, varefter jag fortsatte min väg ända upp till Besvärsbacken, där sekreteraren Nordensudd, efter vaktmästarens uppgift skulle bo.