Tidigt, den till avresan utsatta dagen, stod gamla fyrsitsiga kaleschen smord och tillreds på Nassarps gård, för att föra oss till W-köping, där vi skulle stiga om bord. Pigorna sprungo fram och åter, smällande i dörrarna, och hela huset var i alarm för att få all ting i ordning; sakerna påbundna matsäcken inlagd, och hundrade glömda artiklar uträttade Änteligen blevo vi färdiga, åto vår resfrukost av köttbullar och äggöl m.m. och damerna påpälsade kommo ledsagade av hushållerskan och pigorna, ut till vagnen däri gumman av dem underhjälptes att komma opp, för att bakuti intaga sin plats till höger om Engel. Selma och unga Lymell satte sig baklänges, jag uppsteg på kuskbocken för att köra, och drängen Anders, med piskan på ryggen och några brödkakor i barmen åt hästarna, hoppade ovigt opp på baksätet, och så begåvo vi oss på väg samt kommo utan motgånger till W-köping, där fartyget låg klart, så att vi genast fingo stiga ombord, och samma eftermiddag avsegla.
Sällskapet bestod utom oss fem och mölnaredottren ifrån Påverås, av en transport kreatur, en ung herre samt några gummor. Den resande herrn, den enda av detta sällskap vilken jag anser nog märkvärdig att förtjäna fru prostinnans uppmärksamhet, var en välklädd man av omkring 30 år, mager med blekt och tärt ansikte, i början ganska tyst låten. Också intog han stillatigande sin plats i en vagn på däck, som det tycktes för att ej genera damerna. Jag höll mig väl även på däck, men en stund efter sedan vi avseglat ifrån bron i W-köping började det regna, och då kröp jag ner till mina anförvanter i kajutan, där vi upptogo vår matsäck, och företogo oss att äta. Min tillkommande svärmor, en fetlagd gumma med en stor hårbeprydd vårta på hakan, vilket efter Lavaters system ej skall betyda något gott, var likväl en ganska god värdinna, och därföre funderade hon mycket huru hon skulle kunna bjuda ner den okända herrn som satt i vagnen, men hon själv litet blyg, och jag nästan nöjdare därmed att han höll sig på avstånd, krusade emot att göra någon invit. Vi beklagade honom således endast i våra sinnen därföre att han i regnet måste sitta i öppna åkdonet på däcket. Änteligen lär han dock hava ledsnat, ty ett par smala ben stego om en stund baklängest ned utför den lilla tvära trappan, och snart därefter stod hela mannen på det trånga kajutgolvet. Han syntes vara av bättre uppfostran, och ursäktade sig att han kanske besvärade i kajutan, men där var ännu plats, och han satte sig därföre utmed Engel, som artigt makade sig till sidan. Som sagt är var vår matsäck framtagen och vi sysselsatta, att, var i sin stad, bita antingen på ett fågelben eller något annat. Detta syntes den främmande ej bry sig om, men någonting i den utbredda matsäcken fäste ändå hans uppmärksamhet, emedan han småleende såg däråt. Svärmor som naturligtvis trodde att hans spekulation var på maten, tog sig då djärvheten att proponera honom därav, vilket han med tacksägelse antog. - Men hur är det möjligt, yttrade han med en skämtsam min, att förvara kalkon i sådant papper? Han hade nämligen, upptäckt en nummer av en sällsynt tidning, vilken händelsevis blivit nyttjad till omslag i matsäcken.
Jäkeln besitta! det var skada, ropade unga Lymell. Hushållerskan har visst kommit över min bunt, och just reglorna för poeteri.
Min herre är vitterhetsälskare? frågade den okända. Ja, svarade unga Lymell, men, tillade han med en ton av kännedom, alldeles intet någon akademist.
Flickorna, som naturligtvis icke voro stort hemma i vitterheten, utan på god tro berömde sina visor efter bror Lymell, vilken av sin vittra informator lärt sig att bedöma saker, som stundom skulle synts långt över hans fattningsgåva, började nu även att bli oroliga vid upptäckten av flera missbrukade skaldestycken, och gumman tog i synnerhet illa vid sig vid åsyn därav, att hennes livvisa om klara källan, även befanns i matsäcken och så sönderriven, att ej mer kunde läsas än:
>Röd rubinen på dess grund Blänkte genom vattnets klara, Och därjämte låg dyrbara Pärlan, glänsande och rund. -
Det var det olyckligaste som kunde hända, ropade Lymell, och frågade den okända herrn, om icke han tänkte på samma sätt. Jo visserligen, svarade han, och började inge sig i ett lärt samtal med unga Lymell. Som jag tyckte, lånade han likväl idéer och tankar under sitt påstående: att, likasom den ena skaldekonsten betecknar antika poesiens plastiska och epika element; den andra det lyriska eller musikaliska; och den tredje, föreningen av de förra, den hela antika poesiens omedelbara liv: ävenså synes den romantiska konstens realism uppenbara sig i den ena moderna poesiens plastik; den andra, såsom romantikens pittoreska princip, utgöra övergången till musiken i den tredje; och den romantiska konstens absoluta idealismus, som framställer andans oändliga frihet i bildningsförmåga, visa sig som poesiens omedelbara liv i några nyare poemer, vars författare följaktligen måste vara den romantiska konstens djuphet och totalitet, blott uppenbarande sig, såsom den poetiska andans absoluta liv i dess fulländade idealitet och negativitet; - emedan han liksom förvillade sig själv.
Fruntimmerna visste naturligtvis icke vad de skulle tänka härom; men unga Lymell, som nu trodde sig så lycklig att just hava träffat någon av de ryktbara män, vars snillen gjort honom till en beundrande anhängare, och således icke ville försumma att giva dessa sina tänkesätt tillkänna; - bejakade oavbrutit, liksom han varit av samma mening. Förnöjd viskade han mig sedan i örat sin gissning, att den okända herrn säkert måtte vara, som jag tyckte att han sade, själva Scarabeus Plattergom, men jag kom sedan under fund därmed, att jag hört namnet orätt. - Emellertid hade vi nu gjort ett slags bekanskap med denna reskamrat, och han började snart att liksom anse sig höra till vårt sällskap, vilket litet bekymrade mig, helst jag i andanom föresåg, att han nu mera svårligen skulle bekväma sig att över natten välja någon annan plats än kajutan. Denna punkt, erkänner jag, bekymrade mig mycket, så att jag hela aftonen var vid ett ganska elakt lynne, men som saken icke kunde hjälpas måste jag låta den vara. I själva verket var det väl icke av stor betydenhet, helst ingen kunde avkläda och lägga sig ordentligt, om icke i skepparens skrubb, vilket ingen ville, utan endast var i sin vrå, sittande eller lutad emot en kudde, försöka att somna. Småningom blev också förhållandet sådant. Den ena efter den andra somnade av, endast jag kunde ej så lätt tillsluta mina ögon, utan fick sitta och göra mina betraktelser och avhöra de sovandes andedrag. Lugnt, som oskulden alltid vilar, sov min Engel och hennes syster med halvöppna munnar; den okända sov även lugnt, och en så stor fromhet tycktes uttryckt i hans anlete, att jag nästan förebrådde mig att hava önskat honom ur vårt lag. Men min tillkommande svåger snarkade så erbarmerligt, att jag slutligen ledsnade, och, efter en högst obetydlig slummer, sedan regnet efter midnatten upphört och en vacker morgon frambrutit, begav jag mig opp på däcket, slog eld på min spräckliga sjöskumspipa med mjuka skaftet, och satte mig att njuta den sköna morgonstunden. Kanske borde jag beskriva huru najader simmade i strandens vass och badade sina liljevita lemmar, huru tritoner dansade på blåa böljan kring en bjudande härskarinna, o.s.v. men jag har aldrig sett något sådant spektakel, och tvivlar att det kunnat skönare hänrycka mig än enkla naturen. Den kyliga dimman höjde sig sakta, och skingrades småningom av solstrålarna, för att framställa den skogbeväxta stranden. Fiskmåsarna lågo i långa rader på vattenytan, eller svävade omkring fartyget, och ett par sjöfåglar sträckte med långa halsar sin raka flykt över fjärden. Dylika små enkla framställningar sysselsatte länge min uppmärksamhet, och jag skulle visserligen icke ledsnat vid detta sköna skådespel, men som jag i den okända herrns vagn upptäckte en, i briljant band häftad bok, tog jag den i handen och ögnade därpå. Titeln Ephemera, med motto:
--- vi tala ock stundom förnuftigt; Om hon då somnar in, ensam jag tänker för mig.
lockade mig att bläddra i boken, och som tillfället så medgav, började jag att läsa, under artikeln Utländsk litteratur, följande recension:
"Skiemt og Alvor. (Kiöbenhavn, Sörensen og Sön; 4:0). Då recensenten företagit sig att granska detta redan sällsynta arbete, har det naturligtvis icke skett för att förbättra en avliden författare, utan för att bilda läsare; att leda allmänheten därhän att själv kunna tänka över ämnet och njuta skönheterna, eller förkasta felen. Han har därföre förfarit så grundeligt, så strängt vetenskapligt som möjligt, ty han anser såsom ett ohelgande av förnuft, konst och vetenskap att ytligt och utan andakt resonera över dess mysterier. - Recensenten tror sig nu hava förklarat, att han icke recenserar på skämt, utan på fullt allvar."
"Detta arbete kan visserligen sägas äga anspråk på en plats i nordiska vitterhetens historia, i anseende till de sakrika och väl valda stycken det innehåller; desto mera grannlaga hade arbetet bort vårdas, och alla oriktigheter förekommas. Huruvida detta skett vill recensenten nu undersöka. - I ett av de förträffliga stycken som i detta arbete förekomma, översatt ifrån latinet, stötte det genast recensentens, vid antiken vana öra, att finna handlingen moderniserad. Där talas om en dykare (urinator), vars oxe nedfallit i vattnet, och efter vilken han tvenne gånger förgäves dykade. - Följande mening: Urinabatur & iterum frustra urinabatur, har blivit översatt med: Han pinkede förste gang, men fik ikke Öxen, han pinkede og anden gang forgi¾ves. - Detta synes recensenten ej en obestämd tolkning utan rent av en förvänd mening. Översättaren lär ej nog känt de gamlas sätt att upptaga oxar, eljest hade han förmodeligen med större sanning översatt detta, ehuru verkligen ej lätta ställe. Flera dylika exempel skulle kanske utan möda kunna anföras, men recensenten anser detta enda såsom tillräckligt bevisande, huru lätt man, med den fullkomligaste kännedom av sin egen tids bruk, kan fela vid översättningar rörande de gamlas plägseder. Men då översättaren i detta fallet, efter recensentens tanke felat, månne han i själva valet av ämnen alltid sökt det sant rätta? Detta leder till en intressant undersökning. Recensenten uppehåller sig vid nyss anförda exempel, vars moraliska syftning lätt upptäckes i själva handlingen såsom ren natur, och vilken författaren gjort åskådlig, och därigenom givit ett sant estetiskt värde. - Detta anser recensenten obestridligt och tillräckligt, att hos oss väcka smak för denna försummade del av konsten. - Men kanske recensenten redan för länge uppehållit sig vid detta arbete? Det har dock skett med flit, för att ej synas ytligt hava granskat en bok av verkligt konstvärde. - Sluteligen kan recensenten likväl ej neka sig det nöjet, att ur Abracadabros göra ett utdrag, för att påminna huru samma ämne av vår största skald, där blivit behandlat i canzonen, Den döende oxen (efter Lazaronzo): vilket mästerliga skaldestycke, redan känt av var och en med anspråk på litterär bildning, ej för ofta kan upprepas:
Kring djärva dykarns länder Sig långa linan svingar, Och vilt han sig i blåa djupet kastar. Från betesmarkens stränder Ej oxens jubel klingar; I forsens svall han tumlande framhastar. Ej dödens anklang rastar. - Ur flodens kalla salar, Lik duvan mellan örnar Och lammet mellan björnar, Hans rädda blick till vreda böljan talar; Men fruktlöst! - Han försvinner. - Ej någon hjälp till oxens räddning hinner. Lik nordanvindar skarpa I sträva harmonier, Den mattade och trötta dykarn kväder. Ej näckens eolsharpa, Med fulla symfonier, Hans dårade och slagna sine gläder. Hans hopp, likt vårens väder, Förflög, att sällt få skåda Sin oxes liv, och hänga Sig om hans hals, och mänga Sin tår med hans i snöda strömmens våda. Hans oxe var försvunnen; - Av dykarn fåfängt sökt, ej mera återfunnen."
Jag visste just icke vad jag skulle tänka om nyttan av denna recension, men, att den var grundelig, tyckte jag mig inse. Den slutsats jag dock av min läsning drog, var, att den okända herrn, vars namn jag ännu ej kunnat upptäcka, måtte vara, som Lymell gissat, en litteratör som nitälskade för sin sak. Det som härvid likväl föreföll mig underligt, var den ton av skämt varmed han underhållit sitt lärda samtal med Lymell. Att fundera mycket härpå brydde jag mig dock icke om, utan tänkte åter på de mina nere i kajutan, dit jag åter närmade mig, för att se om någon vaknat. Då jag sakta öppnade den lilla dörren, föreföll mig rummet så täppt, att jag var på vägen att vända tillbaka, men ett gällt rop i kajutan kom mig att stiga in. Händelsen NB. hade gjort, att Engel, som tröttnat att luta sig på hårda brädet, och tillika litet sjösjuk, kort efter min utgång vaknat, och för att få vila sig litet bekvämare, lagt sig i skepparens lediga skrubb, varutmed hon förut setat. Den främmande herrn hade även stund därefter vaknat, och då han, seende sig omkring, saknade Engel och mig, funderade han storligen vart vi tagit vägen. Tanken på sängen i lilla skrubben föll honom då naturligtvis in, och nyfiken, att undersöka huru härmed kunde förhålla sig, gick han sakta dit och förde varsamt sin hand in i skrubben, säkert utan avsikt att därmed göra ont eller väcka någon. Men detta senare inträffade, ty Engel, som i sömnen kände sig röras av en hand, spratt till och ropade av alla krafter: Kors! låt bli mig. - Herrn drog naturligtvis sin hand hastigt tillbaka, högst förlägen i alla fall, och säkert ännu mer genom mitt inträde i rummet just i samma ögonblick. Han ville väl söka att förklara sig, men i min första hetta, då jag endast hörde min Engels rop, fattade jag uti honom, och ropade: Bov! - Beskedligt tog han blott emot sig med handen, och sedan det första väsendet vid allas uppvaknande var förbi, förklarade han sig så tillfridsställande, att ingen ovilja mer hos mig ägde rum, tvärtom tycktes vi efter denna affär fatta ett större tycke för varandra och komma bättre överens.
Redan om aftonen samma dag, som var den första maj, upptäcktes sjötullen den vi stilla passerade. Aftonen var klar och lugn; Skeppsbron omgränsad med mångfaldiga fartyg och master, emellan vilkas spiror de prydliga husen i halvcirkel, samt S:t Nikolai kyrkotorn och en spets av Obelisken upphöjda visade sig, allt till damernas stora förvåning. Solstrålarna föllo ännu på den apollinariska gyllene statyn och södra bergen, i vars revor här och där en grön fläck började visa sig. Fartygen vid Terra Nova varv, som antingen nya lågo på stapeln eller bristfälliga på sida att kölhalas och tjäras; brädstaplarna, galärskjulen, kranen vid Kastellholmen, Ladugårdslandskyrkan, den praktfulla kasernbyggnaden vid Fredrikshov, och framför allt det jämnhöga Kongl. Slottet presenterade sig skönt och högtidligt; men bästa effekten gjorde de mångfaldiga roddarebåtarna, ämnade till och ifrån Djurgården: en del tomma, däri rodderskorna; en till exempel med stor halmhatt, stående vänd emot Storkyrkan för att styra rätt, och den andra med gammal kastoreller ullhatt, prydd med ljusblått parduband kring kullen, sittande tvärtemot; eller båda sittande, återvände till staden: andra uppfyllda av fruntimmer med röda, gula och vita sjalar och gröna parasoller, varemellan stundom en frodig (suppositionsvis bryggare eller slaktare) och två eller tre späda (kanslister eller revisorer) snygga mansfigurer sutto: en full last endast av ynglingar med eller utan lerpipor och uniformer, eller ock en enda herre vid rodret med paraply under armen i civil uniform, och en sittande nyklippt fnysande pudel i förstammen: - allt slikt besågs ett ögonblick av damerna men ej länge, emedan de åter skyndade sig ner i kajutan för att kläda sig i högtidsskrudar med prydliga örhängen och stora sjalar, på det de ej måtte se lantlika ut under vår vandring till Nygatan eller Malmens källare, där jag kände att rum för resande, stundom fria från ohyra voro att tillgå.
Just som vi stigit i land vid Bomslupstrappan mellan klappande
tvätterskor, och passerat ett mångelskestånd, där svärmor för
löspenningar, dem hon likväl ej kom åt utan att upplyfta yttre kjolen,
genast handlade sig några pepparkakor; mötte vi en kvinna med fläckig
brun kapott och stora mässingsörringar; ock se! - jag igenkände min
f.d. fästmö. - Anna Stina! ropade jag utan att betänka vad jag
gjorde, ty jag ledde min tillkommande svärmor under ena armen och
Engel under den andra. Arma Stina drog klädet, som hon hade knutit om
huvudet, djupt ned i ansiktet för att fördölja sig, och jag hörde
hennes snyftningar. Hör du Palter! ropade jag vidare, då jag såg en
rödögd gubbe med blå tröja och bajonett i slidan gå vid hennes sida; -
vart för ni henne? Följ med får ni se, svarade han buttert, och
fortsatte sin vandring. Lyckligtvis sansade jag mig snart för att ej
samla folk omkring oss, och väcka uppseende. Mina fruntimmers
uppmärksamhet var lyckligtvis nu hänförd av så många andra nya
föremål, att de ej gåvo akt på vad som föreföll, och en svartklädd
sjuglasvagn, vari en lutad hovjunkare satt, hade till den grad ådragit
sig deras beundran, att de knappast obeserverade mitt utrop. Unga
Lymell, som i annat fall kanske gjort det, hade dessutom händelsevis
en liten stund kvarstannat bakom mångelståndet. Vi fortsatte sedermera
vår vandring Skeppar Carls gränd, förbi en död katt, Bennickebrinken,
Baggensgatan, över Tyska kyrkogården och Brinken till vårt bestämda
mål, där vi efter anslag: Rum att hyra, erhöllo trenne hyggliga
möblerade rum.
