Tvenne trappor upp vid reel gata, voro vi således någorlunda anständigt logerade. Fruntimmerna plockade genast upp en del av sina saker, och bredde därav överallt i rummet, varefter de (kl. ännu ej fullt 9) ställde sig vid fönstret för att bese händelserna på gatan och mitt emot, där en skräddarearm ur skyn med utbredd förgylld sax var målad på en skylt, och där, efter skrivelsen på luckan: Nederlag i portgången hölls. En trappa upp, där en reflexionsspegel satt, bodde ett par unga fruntimmer, vilka sutto vid fönstret, ej oklädda men ej heller klädda. Som dessa voro de första stockholmsdamer våra fruntimmer sett, ville de noga betrakta dem, för att taga moder efter deras. Jag, som tyckte mig igenkänna dessa damer sedan den tiden jag gjorde mina färder till Clas på Hörnet, där den ena varit med på en pickenick, emedan jag mindes mig just hava fäst uppmärksamhet därvid att hon talade franska med patron Hank och var vindögd, och den andra varit uppasserska, sökte på allt möjligt sätt att draga fruntimmernas uppmärksamhet ifrån dessa kvinnor, av fruktan att någon ung herre torde komma in till dem, och något uppträde då förefalla mitt emot, som antingen fruntimmerna kunde tro höra till goda ton, och de således kunde vilja efterhärma, eller som också rent av kunde förefalla dem obehagligt. Båda dessa händelser hade varit ledsamma. Jag förskaffade därföre genast en matsedel, vid vars studerande systrarne fingo tvista om valet av rätter, och således sysselsättas intill dess bordet hant bli dukat och övriga bekvämligheter i ordning.
Följande dagen väntade jag med otålighet tiden att kunna uppvakta herrar Haffz & Språng, och knappast hade gardisterna i farstun slutat sin musik ur Svante Sture, innan jag redan var klädd och i rörelse. Tiden att någon kunde vara på kontoret var dock ännu ej inne, varföre jag först begav mig till Kungsträdgården att där beställa en grann middag för 7 personer. Jag ville nämligen, göra ett briljant kalas för mina blivande släktingar och tillika visa herrar Haffz & Språng en artighet. Sedan detta var uträttat, och jag trodde kontoret var öppet, begav jag mig, jämte en karl som blivit vidtald att medtaga bibeln, och att hembära mina påsar, direkt till Prackaregatan huset n:r 1 kvarteret Lurendrejaren större.
Med spänd förhoppning öppnade jag den järnbeslagna dörren, varpå en oval lackerad bricka med förgylld påskrift, Contoir, var fästad, och inträdde, sedan jag tillsagt min följeslagare att emellertid dröja i farstun. Herr Haffz, som satt vid sin ljusgröna pulpet innanföre ett skrank, tittade opp och grinade litet emot mig, och som mitt ansikte var okänt, lär han hava ansett mig för någon assignationsinnehavare, emedan han i en snäsande ton sade: Jag har en gång för alla sagt, att intet några assignationer inlösas här oftare än lördagarna emellan 1 och 2, aldrig på postdagarna. Kom igen i morgon. Farväl. - Mitt ärende, sade jag och bugade mig litet, är intet för någon assignation. Mitt namn är Tralling. - Jag ville ha den äran att uppvakta herrarna, och tillika förfråga mig angående ett engelskt arv. - Ja så, sade herr Haffz i det han lade pennan på pulpeten, och närmade sig till kassakistan, som jag trodde för att uppräkna mitt arv, men i stället vände han sig med en allvarsam uppsyn till mig, och frågade strävt: Var det således ni som uppsände dopattesten? - Ja, svarade jag med en glad min.
Nå, ni tänker kunna bevisa er släktskap och rättighet till Trallingska arvet? - Jag började förskräckas litet för hans ton och en slik fråga, och svarade därföre, något svävande på målet: ja, jag har en bibel med mig, däri min salig farfar själv gjort anteckningar. - Nu vände herr Haffz sig till kassören och ropade: Herr Magerman! se efter den där dopattesten och giv igen den. Och ni, sade han vändande sig till mig, packa ni er se'n ut och det fort. - Svårligen kan någon göra sig ett sant begrepp om de känslor, som nu intogo mig. Förskräckelse, rädsla och harm gjorde mig alldeles mållös; men tiden tillät ej många betraktelser, ty herr Haffz fattade mig med kraft i armen och öppnade dörren varigenom han med sådant våld skuffade mig, att jag kom emot andra väggen i farstun. Nu intog vreden även sin plats, och jag inträdde åter. Herre, sade jag, jag kommer inte hit för att överfallas, utan för att utfordra mitt arv, och redo och räkning. - Ni! ropade herr Haffz, menar ni, att jag intet känner vem ni är? Jo rätt väl. Ni är en stackare, som varit betjänt hos herr Hank och stulit kläder ifrån honom, och nu vill ni försöka på att komma åt penningar som tillhöra andra. Var ni glad att ni slipper straff. En stackare är jag, det nekar jag intet, men stulit har jag ej, inföll jag nästan i tårar över en sådan beskyllning, och att jag heter Tralling och är sonson av gästgivaren i Traheryd är vid Gud rena sanningen. - Vad angår det mig, ropade herr Haffz, om ni än är son av hållkarlen i Rotebro, så har ni intet att göra med arvet ändå. Hur kan ni vilja bevisa er släktskap med en karl som inte hette Tralling utan Trallings och född, intet i Traheryd utan i Uddevalla? - Nu skall jag berätta er, att, innan er struntattest hann till London, hade de rättmätiga arvingarna genom Wanck & Lythe fullkomligen bestyrkt deras lagliga rätt, och anammat alltsammans, och vi ha fått ett allvarsamt brev ifrån Loy, liksom vi velat vara bedragare, och i komplott med er.
Herr Magerman, som avhörde detta, och vilken jag nu igenkände såsom en vän av patron Hank, satt och småskrattade, men Gud skall veta att jag ej var disponerad, att däri följa hans exempel. I en hast nedstörtad, ej allenast från min inbillade lyckas höjd till mitt forna arma tillstånd (ty att den avlidne Trallings aldrig varit min farbror insåg jag nu), utan tillika ansedd som en skurk och bedragare, kände jag mig nu för första gången olycklig. Mållös stod jag och betraktade den hederliga prosten Sorlenii namn på den mig återställda dopattesten jämte ett engelskt brev ifrån Lorenz Loy, som troligen upplyste hela förhållandet med arvet, men vilket jag likväl, i anseende till mindre kännedom av språket, ej rätt kunde läsa. -
Jag ber då aldraödmjukaste om förlåtelse, sade jag med den ängsligaste uppsyn i världen, bugade mig och gick ut i min olyckliga belägenhet. I farstun stod min följeslagare ännu kvar med en tom säck, tillreds att emottaga bördan; men då han av min första utskuffning redan fattat svaga tankar om mig, och nu fann sanningen av sin gissning, började han att med smädelse bemöta mig, och att med hotelser fordra betalning för sitt besvär. Jag nödgades ge honom 18 skill. varefter han änteligen gick, men jag stannade en stund kvar med ansiktet vänt emot väggen, för att övertänka vad nu kunde vara att göra. - - Min förlovning med mamsell Engel borde väl återstå mig ännu, och i sådant fall en tämmeligen säker bärgning med henne, emedan dess arv åtminstone kunde anses bli en tunna guld; men att jag, som nu blivit pank och eländig, skulle kunna få henne, ansåg jag bli en omöjlighet. Att dessutom nu, så medömkansvärd, begiva mig hem, var mig outsägeligt svårt, ty att gränsen emellan medlidande och förakt är mindre än mången tror, kände jag rätt väl. Annat parti än att gå hem syntes dock sluteligen ej vara att taga. Jag begav mig därföre med långsamma steg på väg till vårt logi, där gumman och flickorna redan voro sysselsatta att utstyra sig till kalaset i Kungsträdgården, dit de lovat att i hyrvagn komma kl. precist 2, i händelse jag för mina affärer ej själv skulle hinna att dessförinnan hemkomma till deras ledsagande.
Kommen ett stycke på gatan, mötte jag samma herre, som gjort oss ressällskap på sjön. Han var nu utrustad med krusflor kring hatten och uniform, som jag tyckte adelig, vilket jag dock icke med visshet kunde urskilja, emedan han där ovanpå nyttjade en brun syrtut. Han observerade mig icke, men då jag ganska högtidligt avtog min hatt, igenkände han mig, och gjorde på samma sätt. Hur står till? frågade han, och tog mig med sina smala kalla fingrar i handen. - Rätt illa, svarade jag, jag är alldeles olycklig människa! - Hur då? sade han, det måste herrn berätta mig. - Men apropos, efter vi just träffas här utanför Chergé's kunna vi så gärna gå in. - Jag tackade, och vi följdes in i inre rummet, där min följeslagare befallte tvenne glas Créme d'Absinthe och tvenne fjärdedelar av en varm tårta, vilket framsattes på ett litet med svart vaxduk beklätt bord. Vi satte oss i soffan, och här berättade jag öppenhjärtigt mina öden. - Efter avhörandet av allt vad jag hittills haft äran förtälja för högädla och vördade fru prostinnan, tog han till ordet och sade: Min kära herr Tralling! Herrn har mer än orätt att klaga över sitt öde. Ung och frisk, med arbetsförmåga och framför allt ensam, utan något påhänge, inser jag ingen fara för min herres framtid, om även förlovningen med mamsell Engel skulle bli uppslagen. Det utsatta vitet kommer herrn då till goda, och att hon i själva verket ej är mer verkligt Engel än andra kvinnor, därpå är jag viss, som själv ett par år dragits med en ängel. Men vet herrn hur jag i sådant fall i min herres ställning skulle göra? - Nej, svarade jag. - Jo, fortfor han, jag sökte, att antingen få arrendera någon liten lantegendom, eller ock att få tillackordera mig någon passande syssla i en mindre stad, t.ex. någon ledig postmästaresyssla i Norge, eller någon dylik. Där skulle jag, skild ifrån alla bullersamma öden, leva min tid i största trevnad; om sommaren promenera med stadens unga flickor i trädgårdarna och äta vinbär, och om hösten gissa charader med dem, eller ibland gå på klubben och spela mitt 2 sk:s träkarl med prosten och aptekarn. Den bildning och lilla erfarenhet jag kunde äga över mängden i en liten småstad, skulle säkert göra mig påräknad och ansedd för något, vilket i en större krets ej går så lätt.
Ja, utbrast jag förvissad om sanningen härav, ödet har ändå visst icke ämnat mig att beträda någon stor och lysande bana. - Det samma gäller om mig, inföll den främmande herrn och räckte mig broderligt sin hand. Får jag därföre lov, fortfor han, att proponera brorskål med herr Tralling? Ödmjukaste tjänare, var mitt svar, jag skall försöka att ej göra mig ovärdig av min brors vänskap. Vi kysstes, och tömde till bekräftelse var sitt glas champagne. - Får jag lov att fråga, jag ber om förlåtelse likväl, min brors namn? sade jag änteligen. - Mitt namn är von Trasenberg, sade han. - Det fägnar mig att få göra min brors personliga bekantskap, fortfor jag. Därefter togo vi varandra under armen och promenerade så vid varandras sida över Nya bron, Gustav Adolfs torg och några andra platser till Kungsträdgården där jag beställt kalaset. Detta åtog sig Trasenberg nu att bestå, ävensom kostnaden för hyrvagnen åt damerna och unga Lymell.
Beskrivningen på deras ankomst samt mina övriga öden, vore kanhända för tröttande att meddela. Jag avbryter därföre berättelsen, rädd nog att jag ändå för långt överskridit den mig ynnestfullt givna tillåtelsen att då och då få uppvakta med min skrivelse; och i stor fruktan, att min ovårdsamhet svårligen torde förlåtas, då, till ex. redan i ärade titeln ett överflödigt s insmugit sig, utan att jag se'n sökt fint utradera detsamma eller omskriva hela bladet. Denna uraktlåtenhet, vågar jag dock försäkra, endast härleda sig ifrån min verkliga övertygelse, att min skrivelse kanhända någon ledig stund med hastighet genomläses, men sedan ej förvaras i något bibliotek, utan använd till strutar eller papiljotter, lika hastigt förglömmes.
BILJETT till änkeprostinnan Skarp.Jag erkänner, min fru, billigheten av Er fordran, att jag måtte sluta den skrivelse vars början Ni ynnestfullt behagat emottaga från min hand. Ett slags slut får jag därföre här med äran överlämna; verkligen endast författat för att uppfylla min skyldighet; - men jag har därvid ej funnit mig uti att, efter de råd jag fått, egentligen välja scenerna ur de högre sällskapskretsar jag kunnat ha tillfälle att bevista Målningarna här äro ej tagna högre opp än förr: varken av greve ** eller grevinnan ***, oaktat händelsen någon gång även fört mig i deras sällskap. Jag har trott och tror ännu att lågheten i stilen, där den finns i min skrift, bör härledas ifrån helt andra orsaker än att scenerna varit hämtade ur de lägre kretsarna eller att personernas namn ej varit förnäma.
