Jag berättade oförställt hela mitt obehagliga äventyr för damerna så snart de anlänt till värdshuset i Kungsträdgarden. Gumman hade i början nära dånat av alteration och tycktes för en stund alldeles förlora både aptit och koncepter, men snart nog återhämtade hon sig och syntes i hast få ett nytt liv jämte den mest högröda färg. - Jag som fordom varit henne så kär som hennes ögonsten, fick nu den ena förnedrande titeln efter den andra, eller, med få ord, nödgades under stor vedermöda samt svåra förebråelser och förödmjukelser av gumman, äta min beta så bittert att mången djup suck därunder frampressades ur mitt bröst. Trasenberg, som märkte detta och troligen tyckte att jag såg alltför ledsam ut, sökte på alla möjliga sätt uppmuntra mig; men förgäves bemödade han sig därmed, ända till dess han påfann att inbegära en bål Seltzerpunsch. Denna skingrade småningom min svårmodighet, och då min vän tillika, ehuru med en högst medelmåttig röst började att tralla och sjunga:
Friskt mod låt sorgen fara,
Bekymren från dig slå:
Den som jämt vill lycklig vara
Lyckans flyktighet förakta må! -
lättades mina sorger och jag tömde mitt glas utan ängslan. I korthet sagt, denna versstump och sex eller åtta glas punsch gjorde mig åter så obekymrad som om ingenting passerat; och vid slutet av måltiden, då gumman började stoppa den ena renetten efter den andra i sin ridikyl, till tecken att hon ätit nog, fattade jag mitt glas och sjöng själv min egen visa:
Stor strunt! min sorg må fara, Jag blir nog gift ändå! -
"Inte med Engel likväl, det skall jag vara kvinna för!" svarade gumman med en av vrede nästan förkvävd stämma och sköt stolen ifrån bordet; vilket exempel vi allesammans naturligtvis följde. Att jag förgått mig, fann jag lätt; men för ögonblicket var jag ej så stämd att jag blev ledsen däröver, tvärtom såg jag med särdeles nöje att Lymellska familjen behagade resa och lämna mig och min vän kvar, ty att göra sällskap med i vagnen visste jag mig slippa, emedan där ej fanns någon ledig plats. Trasenberg försökte väl att förmå gumman att ännu stanna en stund, emedan bålen ej var tömd, men sedan hon fått sitt kaffe, vilket hämtades ifrån ståndet, var det omöjligt att förmå henne till längre dröjsmål, varföre vi följde våra gäster till hyrvagnen. - I det jag igensmällde dörren därtill, ropade jag: jag torde kanske dröja en stund jag, tant! Gumman nickade endast åt mig med sin vresiga min, vilket jag tog för bifall och därföre gjorde jag mig ej bråttom, utan sedan kusken kört, förfogade mig jämte min vän åter in, då följande samtal börjades:
"Nå bror Tralling! vad ämnar du nu i själva verket ta för mått och steg? tror du inte att något bedrägeri kan vara begånget av Wank & Lythe i Göteborg?" Nej det tror jag inte; så stora köpmän kunna omöjligt stjäla så grovt. - Jag har tagit mitt parti, yttrade jag med värma och slog mig med högra handen på hjärtat, giftermålet kan vara mig likgiltigt. - Jag vill resa ner till min födelseort och där ämnar jag bli bokhandlare och utge ett blad som skall heta W-köpings Litteraturtidning - jag kan allt föda mig därav. - "Är du galen? eller är du litet smord kära bror! kanske punschen var för stark och du mera susceptibel i dag än annars, efter du var vid elakt humör då du började dricka?"
Nej gubevars! jag är inte smord alls, jag är spik nykter och skulle väl kunna dricka ur resten i bålen ensam.
"Ja så! gå på då, men du skall väl unna mig att vara med. - Då vi fått skåln tom, tycker jag vi kunna gå ut i fria luften."
Vi drucko verkligen varsina två eller tre glas, och sedan Trasenberg betalt kalaset, efter given räkning på kort, 34 r:dr 18 skill., utom drickspenningarna, vari jag förgäves erböd mig att få deltaga till hälften, begåvo vi oss ut i trädgården. Då först kände jag att vårluften knäckte mig, och att luftsyran i punschen var en förrädisk inrättning som kom efter; visserligen kittlade den angenämt i näsan, likasom då man druckit champagne; men på samma sätt som sådan, gjorde också denna mina ben trolösa: jag fann nämligen att jag åtminstone druckit de tre sista glasen för mycket, och var verkligen förlägen att kunna undvika att förråda min svaghet; sådant skulle kanske ändå kunnat gå an, helst om jag haft en aldrig så liten käpp till stöd och om jag endast fått tiga, men Trasenberg som stannat på släta planen mitt för orangerihuset ville höra mina tankar över inskriptionen: Svenskar återgiven åt edra söner m.m., emedan han påstod att återgivande endast kan ske till den av vilken man tagit eller fått något. - Jag, som blott tänkte på punschen, hade således mina tankar för mig, och att i alla fall vederlägga honom på stället, varken ville eller kunde jag, utan att bära mig oskickligt åt, eller åtminstone utan att sväva på målet. - Min ställning var således rätt brydsam, och i mitt tycke den skamligaste som kunde tänkas, varföre även min enda spekulation gick därpå ut att kunna komma undan min följeslagare. - Fermt tog jag ock mitt parti: Förlåt mig min bror! jag har glömt att uträtta en liten affär, ropade jag, och i detsamma begav jag mig med brådskande steg, ehuru just icke i rakaste linea, tillbaka och ut igenom lilla porten till Änkehusgränden, utan att avvakta något svar eller att ens se mig om.
Utkommen på gatan var jag ändå ej stort bättre i mina affärer, ty hem vågade jag omöjligt gå i den ställning jag var - jag besinnade mig dock icke länge, utan fortsatte min marsch och begav mig snett över Packartorget direkt på vägen till den Kongl. Djurgården i avsikt att där spatsera fram och tillbaka tills mitt rus skulle försvinna. Fort nog kom jag även dit utan större motgångar än att jag i min skjutande fart en gång knuffade emot ett par gummor, som hedrade mig med några smädeord, vida grövre än min svärmors, dock mindre smärtande för ett grannlaga sinne; men lika som ödet sedermera på en dag velat utgjuta hela sin vredes kalk över mig, möttes jag snart av den ena olyckan efter den andra.
Först började det med hast regna som om himmelens slussar blivit öppnade, och då jag oppe på berget, där jag var, för att skydda mig från att bli genomblöt skulle skynda mig till ett där stående tält, ville olyckan vidare att jag skulle halka på den fuktiga mossan och åkande, utan släda, störtade jag berget utföre och halkade ända ned på slätten. - Huru jag genom denna färd måste komma att se ut, helst på ryggen av min ljusa syrtut, torde jag kunnat beskriva, men som jag genom en hagtornsbuske i min väg alldeles sönderrev både över- och underplagg, att ingen målning därav tål att göras, kan ingen fatta mitt elände, och då störtskuren tillika, likasom för att skölja av mig, nu med fördubblad häftighet öste ned, eller som allmogen i Småland yttrar sig, stod som spön i backen, var min ställning av den natur, att om ruset än gick bort, hade jag ingenting vunnit på bytet. - En djupare suck än jag nu drog har kanske aldrig blivit frampressad på Djurgården, också genljudade den ända bort i brädgården och opp i tältet, varifrån jag åtminstone, oaktat regnets smattrande, tydligt hörde beklagande toner.
Så fort jag kunde, arbetade jag mig ånyo dit, och instörtade, till min stora förvåning ibland en hel mängd unga flickor med uppskörtade kjolar och hattarna i händerna. Alla ropade emot mig: slog inte herrn ihjäl sig? mitt svar skulle, naturligtvis, hava blivit: nej mina damer! om icke ibland stämmorna en ropat: Ack! jag tror det är herr Tralling! - Jag betraktade flickan och igenkände en ungdomsbekant, den så kallade vackra mamsell Fredrika Alm ifrån W-köping, vilken jag av ryktet kände vara i fru Simpels pension i Stockholm. Ja gunås, svarade jag för det sätt varpå jag presenterar mig, jag ber tusen gånger om förlåtelse att jag kommer inrusande på detta sätt, men jag hade i sanning ingen annan utväg att ta. "Vi blev ock så ambraserade av den horribla skurn, att vi med måtte ta vår reträtt hit", yttrade en äldre människa, som för att åter ställa sig i ordning, avtagit sin petinettskrage från sin barm, vilken, efter beskrivningen i Höga Visan, lik tu råtvillingar var. Att hon ej kunde vara någon annan än fru Simpel själv, gissade jag genast och bestyrktes ännu mera däri då hon tillade: "att jag och mina flickor skall kunna praktisera oss hän utan paraplyer, ser ta mej fan! durk omöjligt ut, och re'n började det drypa i det här förbannade infama tältet så att en stackare alldeles kan förgås." - Det går ändå an vi ha någon skygd yttrade mamsell Alm, vi må vara glada att vi inte farit så illa som herr Tralling. Detta deltagande rörde mig mycket, men ett fnittrande och skrattande bakom mig av de andra flickorna, förargade mig däremot, dock ursäktade jag dem snart, då jag betänkte mitt utseende ifrån den sidan, och drog mig därföre baklänges till tältväggen, för att så gott jag kunde bortgömma min skador, och för att icke genera med det immerfort från mina kläder strömmande regnvattnet.
En liten stund hade vi stått i denna belägenhet och skiftesvis svurit eller beklagat oss, då solen hastigt uppklarnade och insände sina välkomna strålar igenom trasigheterna på tältet; regnet upphörde med detsamma lika oförmodat som det börjat, och alla blevo glada. Nu ska vi passa på, yttrade frun, och hela skocken begav sig ut. Alla hade, som nämnt är, sina kjolar förut uppfästade (troligen en av fru Simpels lärdomar på det flickorna ej skulle smutsa sina kläder) och anblicken av denna fårahjord, vars vita vackra ben utan försiktighet hoppade som rågetters ned utför den klippiga stigen, var så förtjusande, att jag nästan var färdig att glädjas över regnvädret, i synnerhet då min blick en gång fick se mamsell Alm snava, som dock lyckligtvis ej medförde någon större olycka än att hon ryckte klänningen upp till strumpebandet; - men då däremot min blick råkade att möta gummans ben, bävade jag, ty om de, så tyckte jag, skulle tilltaga i tjocklek uppåt, i proportion av vad de lovade, måtte de hava varit ofantliga.
Ombedd var jag väl icke att göra sällskap, men i anledning av den bekantskap jag ägde med en av damerna, och dessutom av rent behov att komma till något ställe där nål och tråd kunde finnas, tog jag mig friheten att följa troppen, likväl bakefter och så försiktigt hållande min syrtut tillsammans, både bak och fram, att ingen kunde upptäcka min skröplighet: klokt var också sådant, ty jag märkte nog att flickorna hade sina ögon till gagns och att den var deras förnöjelse, emedan de ej släppte mig ur ögonsikte under hela vägen till Blå Porten, där damerna, vid utgåendet på deras olyckliga promenad, lämnat sina ledsagare, ett par ruskiga herrar som bjudit dem ut på rolighet till Djurgården. Där ämnade jag rekommendera mig; men den ena av dessa herrar, med lerpipa i munnen, tycktes intresserad av att jag skulle stanna kvar, helst mamsell Alm genast presenterat mig såsom en bekant, och då han dessutom snart kom underfund med mitt behov av hjälp, bad han mig genast stiga in i ett särskilt rum och fogade anstalt om nål och tråd, för att få reparerat vad hagtornsbusken sönderrivit, han ville att värdshusflickan, som därtill syntes villig, skulle hjälpa mig; men jag undanbad mig sådant och reparerade, sedan jag likväl till hennes omsorg lämnat min syrtut, själv ganska försvarligt allt vad som gått sönder, varefter jag ånyo lika gentil som förut, nämligen i hela pantalonger och stövlor med rena kragar kunde infinna mig i sällskapet.
Vid beskrivningen på herrarne vill jag ej länge uppehålla mig: den ena hette Simpel, kallades sekreterare, var fruns son, efter utseendet några och trettio år gammal och ganska förstörd; den andra hette Carmosin, f.d. fanjunkare vid Finska Gardet, men nu fänrik vid något lantregemente, omkring fyratio år, koppärrig och till sitt yttre om ej sämre visst icke förmånligare än sektern. Dessa båda herrar hade som nämnt är utbjudit pensionen på Djurgården, men nu fogade händelsen så, att de båda före aftonen nödgades vara i staden; fänriken eller så kallade löjtnanten, som han sade hos en kamrat, och sektern för att ledsaga tvenne av pensionsflickorna till en deras tant på söder, dit de nödvändigt ville resa; de voro därföre rätt nöjda att jag ankommit för att efter supén följa de övriga damerna hem, och på anmodan därom insåg jag ingen möjlighet att neka sådant. Herrarna och de två flickorna reste därföre snart och ingen skada var det, åtminstone ej på de förra, vad behaget i umgänget beträffade, ty deras seder hade på intet sätt varit fina, tvärtom, efter mitt begrepp om anständighet, ganska oavpassade bland unga uppväxande damer.
Jag blev nu således ensam kavaljer på stället, och åskådade med nöje huru flickorna skämtade, valsade och rasade i salongen, men själv uppförde jag mig nästan för blygsamt och som ett fromt lamm; mitt umgänge syntes därföre ej heller särdeles roa någon, utom mamsell Alm, vilken av ett helt olika lynne emot alla de övriga flickorna, beskedligt språkade med mig om sin hemort, dit hon om ett par dagar sade sig åter ämna resa, och dit jag även sade mig önska att, så fort möjligt vore, komma; också kan jag ej neka att jag av allesammans helst talade vid henne, ty utom hennes hövlighet var hon den vackraste och bäst växta i hela samlingen. Under tiden nalkades supén; den var tarvlig nog och bestod endast av ett fat kotletter och en bål kallskål, men begärligt förtärdes varenda bit och varenda kallskålsskorpa, så att jag kunde ana de uppväxande damernas goda aptit och att, till bibehållande därav, gumman i vardagslag ej måtte bestått dem några läckerheter eller överflöd. Försiktigtvis smög jag mig ut i förstun och frågade uppasserskan vad detta kostade, men hon svarade att sekter Simpel lovat att betala, och nöjd därmed gav jag henne blott en plåt för dess besvär med min syrtut, samt återvände till damerna för att ledsaga dem till staden.
Återfärden skulle företagas i roddarbåt. Det blev, då uppbrottet skulle ske, ett förskräckligt väsen och spring, innan alla hattar och sjaletter och handskar och ridikyler blivit funna, äntligen var allt i ordning och vi begåvo oss på väg. Jag åtog mig styrmanskapet och kl. 1/2 11 anlände vi lyckligt till Skeppsbron. Nu hade jag väl gärna velat taga avsked och begiva mig hem; men jag trodde hövligheten fordra att jag skulle konvonjera damerna hem, och följde dem därföre ända upp till hörnet av Norrtullsgatan och Ammakarebacken, där jag äntligen fick återvända, men emellertid hade klockan lidit emot tolv, och jag måste därföre skynda mig för att kunna komma hem medan någon i huset kunde vara vaken. Jag gick så fort jag kunde, och sprang stycketals, men det oaktat kom jag för sent: porten var stängd och dagens lidande på långt när ännu ej för mig ändat. Förgäves bultade jag åtminstone en timme på porten; äntligen tröttnade jag, i synnerhet som det ånyo började att regna, och bedrövad återvände jag i min ånyo fuktiga syrtut till hyrkuskgränden, där jag inkröp i den första vagnen, drog upp fönsterna och somnade slutligen; men den obehagliga känslan av kölden, gårdagsruset, olyckshändelsen på Haffz & Språngs kontor m.m., varmed jag vaknade, kan ej jämföras med något annat än min förvåning då jag, seende mig omkring, i stället för Rådhuset och Malmens källare upptäckte ett värdshus utanföre staden; men vilket, igenkände jag icke.
Huru jag kommit på det ställe jag vistades, var mig omöjligt att i hast fatta. Jag kunde likväl slutligen begripa att hyrkusken, om natten, strax efter sedan jag somnat, spänt sina hästar för vagnen, (vilka också ännu stodo förspända) samt kört; men att jag ej därunder skulle vaknat var mig alldeles obegripligt, om ej kusken kört i gående. Jag påminte mig likväl nu att jag drömt mig än sitta i en gunga, än att jag skallrats på en bondkärra, och hade således haft någon känsla av skakningen. Vare med den saken hur som helst, tänkte jag äntligen, är jag nu emellertid på ett oförväntat ställe och behöver värma mig, ty att jag skulle frysa svårligen, var ganska klart att begripa.
Ingen människa upptäckte jag, ty min kusk hade förmodligen gått in i drängstugan för att lägga sig på sitt öra, och som jag av solen, vilken nu var i uppgåendet, kunde döma, var klockan ej över fyra, och annat folk borde således även ännu vila sig; i detta senare bedrog jag mig dock; ty så snart jag litet sansat mig, hörde jag ganska tydligt musik och larm i värdshuset och gissade att en bal därinne pågick. Jag var just icke missnöjd härmed, ty idén om kaffe, en vanlig styrkdrick kl. 4 på baler, och varav jag även var i stort behov, framställde sig för mig. Att direkt stiga in vågade jag likväl icke, dock förfogade jag mig ur vagnen för att närmare undersöka lokaln, och höll just på att läsa på Sandsborgs värdshusskylt, då tvenne herrar kommo utstörtande på gården. Deras ärende syntes så brådskande, att de icke ens haft tid att påtaga sina hattar. Till min stora förundran igenkände jag tydligt i den ena en av de herrar med vilka jag gårdagen varit i sällskap, nämligen sekter Simpel, och lika tydligt såg jag att han, i ordets rätta mening, var överlastad; det oaktat igenkände han dock även mig, och ropade: hur fan! har du kommit hit? Att vi voro bröder kände jag ej förut; men lät det passera och svarade: Jag vet knappt själv, åkit har jag. Ja, du är välkommen om du än kommit på fyra fötter, fortfor han; kom och stig in. Jag invände väl att jag var något oklädd, men Simpel påstod att sådant ej gjorde någonting och att det bara vore en liten picknick där jag skulle få träffa ett par bekanta flickor. Jag vågade tvivla därpå, men han bedyrade med ed att så förhöll sig; och till vidare förklaring berättade han, att han själv tillika med en annan vän var tillställare av en bal för att roa några hyggliga flickor, och att han sin mor ovetande fört de två mamsellerna med sig, för att låta dem oskyldigt roa sig, ty besitta mej! tillade han, går icke här lika anständigt till som på någon förnämare bal, också är det bara hederliga sjökaptensdöttrar och dylika flickor här, men ändå får du inte skvallra om någon ting i händelse du skulle träffa gumman eller någon av de andra flickorna, för se dom har inte just riktigt begrepp om hur det kan vara. Nej gubevars! svarade jag, som nu tydligt begrep hela tillställningen, och ej längre var blyg för att träda in; dock avtog jag först min syrtut, oaktat Simpel som syntes vara vid ett synnerligt gott lynne, nästan ansåg sådant onödigt då han öppnade dörren för att införa mig.
Min första blick i salen mötte den ena av de nämnde mamsellerna, valsande med en civilt klädd herre med mustascher, nämligen herr löjtnant Carmosin, och efter dessa följde par på par av kavaljerer med unga damer i vita kläder; några gamla observerade jag icke. Men jag fick ej länge uppehålla mig med åskådandet av dessa gracer, emedan Simpel drog mig med sig in i ett annat rum, där tobak och balar var att tillgå och presenterade mig såsom en sin bekant för den andra tillställaren, en mager högst gemen figur med glasögon på näsan. Denne bad mig även vara välkommen, och emedan han stod sysselsatt att slå uti tomma och halvtömda glas, bjöd han mig punsch eller bischoff. Jag var just icke angelägen om någotdera slaget, men valde dock det senare.
Nu var jag således introducerad och fick gå hur jag ville, ty all frihet var tillåten; jag förfogade mig därföre ut i dansrummet och nu betraktade jag riktigt hela samlingen. Flickorna, varå ej var någon brist, voro, sanningen att säga, nästan alla vackra, eller hade åtminstone varit det, men gemensamt sågo de så fördansade och förstörda ut, att ej en enda behagade mig. Runtomkring rummet och vråarna, sutto de som ej dansade, sömniga med raknat hår, sysselsatta att dricka kaffe eller spraka med sina kavaljerer, som nästan alla voro civilt klädda; blott en och annan sliten uniform kunde upptäckas. Då kaffe nu fanns att tillgå, förskaffade jag mig även en kopp, och satte mig med den på en ledig stol, händelsevis utmed den andra mamsellen ifrån fru Simpels pension, att jag således skulle tala något vid henne, tyckte jag artigheten fordrade, men hon avsnäste mig genast med ett par tvära ord och riktade sina blickar efter löjtnanten, som valsade med hennes kamrat. Ja den kan vara lagom åt dig, tänkte jag, satte min urdruckna kopp i fönstret och gick, beredd att direkte fortsätta min vandring till staden.
Då jag i farstun ämnade påtaga min syrtut, möttes jag av bror Simpel. "Det var bra att jag träffade dig, ropade han, följ med mig skall jag visa dig var de spela en helvetes raffel. Jag har haft en förbannad otur på en stund, fortfor han; men jag hade lust att spela för en ann. Tag hit några daler så ska vi spela i kompani." Jag hade fordom varit ute för spel i min dar och då nästan föresatt mig att aldrig i min livstid spela, men sättet varpå Simpel tog saken, var så fermt, att jag ej tyckte mig kunna neka hans begäran, och som jag händelsevis ägde litet penningar på mig, upptog jag och lämnade honom två tvåriksdalerssedlar. Med dessa trängde han sig fram till lådan, höll dem och vann. Jag hoppades nu att få mina penningar tillbaka med vinst, men i stället att ge mig dem, stannade han kvar och grälade sig snart till rättigheten att slå, då han höll, som det kallades, fyra dalers bank och fyra daler på apréen. Jag trängde mig efter så nätt jag kunde, för att få åskåda utgången, vilken blev lycklig, ty hans första slag utvisade tre fyror, dem han kallade sina bondfönster. Då tog han den så kallade apréen, åtta riksdaler, kramade ihop och stoppade alltsammans i sin ficka, som jag hoppades för att sedan lämna det åt mig, men banken, lika stor, bjöd han ut att hålla emot. Den blev snart besvarad; han slog ånyo och vann; ytterligare fortsatte han utan att taga undan något och lyckades på sådant sätt att oavbrutet slå åtta träffar, då banken utgjorde något över 600 r:dr b:ko. Nu var jag bra otålig och önskade att han måtte sluta, men tyvärr: han böd ännu ut sin bank, den besvarades ifrån flera händer, dock icke fullt, då kunde jag ej längre styra mig utan ryckte Simpel i armen just i detsamma han ämnade kasta: tärningarna föllo ner och utvisade felt. Så ond som han nu blev har jag aldrig sett någon människa. Alla den ondes mångfaldiga namn, tjugutvå eller tjugutre stycken, uppräknade han i rad, och hade nära varit färdig att överfalla mig, som orsakat felslaget, om ej till min lycka jag själv bestått grundkapitalet till hela vinsten och han således för hederns skull nödgades återhålla sin arm. Han betalte nu efter någon motsägelse förlusten 400 r:dr, sammanrafsade återstoden, som enligt min räkning lärer hava utgjort 228 r:dr och yttrade endast till mig: Jag skall redovisa för mig se'n; nu har jag inte tid; jag måste in och be flickorna laga sig i ordning att fara. Om du vill resa med, kan du också få rum i vagnen, ty Carmosin blir kvar, vi kunna då likvidera under vägen. Ja men! svarade jag nöjd nog med att åtminstone få åka hem, men rätt missnöjd därmed att jag ej genast utbekom min andel i vinsten, minst 100 r:dr; ty att den, då jag ej fick något genast, aldrig skulle utfalla, anade mig: emellertid påtog jag min överrock och gick ut på gården för att avvakta sällskapet. Över en timme hade jag nu varit på denna oemotsägligen usla bal. Solen hade under tiden hunnit långa stycket opp och strålade på en molnfri himmel: det var kanske en den vackraste vårmorgon man möjligen kunde se; men jag var ej stämd att njuta dessa behag: ont hade jag i huvudet efter gårdagsruset, - den kanske genom min åtgärd förlorade vinsten, smärtade mig, och mina övriga förhållanden voro ej heller tröstrika. Jag såg därföre allt med vreda ögon och blev ond på var och en liten naturscen, som eljest och vid ett annat lynne skolat skänka mig nöje: då tuppen flög opp på planket och galde, samt flög ned igen till sina hönor på stacken, tyckte jag han hade intet där att göra och blev ond därpå att han var utan stjärt: då grisarna bussades vid hoen, tålde jag det ej: då sädesärlorna skriande förföljde en kråka över tallbacken, var jag förargad på dem, och då en gumma som körde sitt granrislass till staden, hojtade för att få sin gamla trogna häst förbi krogstallet, ropade jag: tig käring! men vedervärdigast föreföll mig väntningen på de av mig innerligt föraktade pensionsmamsellerna. Äntligen kommo de slamsande med sin dem värdiga kavaljer, och sågo ut i Guds ljusa dag som vattenlagda mumier. Dessa matmödraämnen kröpo först in i vagnen, sedan Simpel och jag, som satte oss baklänges, och så smällde den trasiga försupna kusken på sina av mjölröra kring hela huvudet degiga kampar, med en gammal knutig piska, och tåget bar av i sakta lunk in åt staden.
Nu var vagnen, likasom en stor del av huvudstadens hyrvagnar äro, ej allenast låg, utan även ganska trång, och detta tyckte jag ej heller om, ty mina knän hade ingen plats om jag ej skulle genera den mitt emot mig sittande mamsellen. Jag hade likväl ej någon annan utväg, utan måste trängas med henne. Detta fördrog jag dock snart och nödgas, kanske till min skam, erkänna att den ena av våra beryktade fiender: djävulen, världen och vårt eget kött, fick rådmån över mitt förnuft, så att jag till och med började finna ett slags nöje i att trängas, oaktat jag i mitt hjärta var innerligt ond på mamsellen, vilken ock å sin sida visade mig det tydligaste förakt och knappt vårdade sig att svara, då jag tilltalade henne; då de däremot båda hade tusende saker att säga kusin Simpel, bland annat skämtsamma anmärkningar över en i galgen hängande syndare, den de från Skansbacken trängdes om att kunna betrakta. Minns kusin, ropade den ena, hur oregerlig han var då han skulle hängas? Såg mamsell på det? frågade jag. - Ja visst, svarade hon, kusin Simpel skaffade oss plats, alldeles invid galgen, det var fasligt att se hur infam han såg ut, och alldeles inte ville låta hänga sig. - Jag tordes ej yttra mina tankar över smaken för detta spektakel och teg därföre, görande mina reflexioner för mig själv.
Anländ på detta sätt till Slussen, bad jag att där få stiga ur vagnen för att gå hem, varföre kusken befalldes hålla, och jag begav mig ur; men mina penningar, som beständigt lågo i mitt minne, tyckte jag mig icke kunna släppa, åtminstone ej mina utlagda fyra r:dr, och påminte därföre, så hövligt som möjligt, att vi kanske ej borde skiljas innan våra affärer blivit uppgjorda, i fall, tillade jag för att ha en förevändning, jag skall betala något för picknicken och för hyrvagnen kan bror dra utav sådant. Det är strunt, och därföre behövs ingen betalning, blev svaret, vad den andra saken angår, så skall jag göra opp den saken sedan; möt mig till exempel på Riddarhustorget kl. precist 11. - Ja det skall jag göra, svarade jag. - Ja men det skall vara säkert, fortfor Simpel, kan jag med visshet lita på att du då kommer? Jag bedyrade att jag skulle hålla ord, varefter jag avtog hatten för damerna och begav mig ifrån dessa nya konnässanser.
Klockan slog sex i Storkyrktornet då jag äntligen anlände till vårt logi; där således porten redan var öppnad, så att jag obehindrad kunde komma in; jag smög mig därföre trapporna uppföre och helt sakta öppnade jag dörrn till det rum unga Lymell och jag gemensamt begagnade. Ynglingen sov ännu, och rätt glad däröver avklädde jag mig i största skyndsamhet och begav mig även till sängs, på det ingen skulle kunna upptäcka min utevaro hela natten; men någon sömn ville ej mer infinna sig för mig; jag låg endast och eftertänkte mina äventyr samt uppgjorde planer för framtiden, vilka alltid vändes kring samma sak, nämligen en riktande bokhandel. Efter en timme, eller något mer vaknade äntligen Lymell och frågade gäspande och grinande hur dags jag kom hem och varföre jag ej kommit förr, m.m., varå jag hade svårt nog att lämna tillfridsställande svar, men hjälpte mig dock inför honom, mera rädd för den examen jag skulle komma att stå inför gumman, från vilken en jude dock befriade mig så att jag aldrig mer behövde bäva därföre.
En sådan medborgare hade nämligen på morgonstunden infunnit sig hos de resande damerna för att schackra, och långa stunden uppehållit sig hos dem, då jag genom väggen, ehuru av sten, hörde något väsende i rummet och därföre skyndade mig in. Gumman stod då mitt på golvet och kaverade med bägge händer, inkommen i ett häftigt klammeri med juden, vilken åtkommit större delen av både hennes och flickornas nipper, och det emot några, dock mera moderna, lapprissaker. Nu ångrade hon sig, och ville byta igen; men juden sade sig ej kunna gå in därpå, hans undflykter voro också rätt talande: "han ville visscht icke", yttrade han, "narre någen menneske, varifrån han bad Gott pevare sich, men ten handel som en gang vore gjård, om han än ferlårede altrig so micket därpå, ville han for sitt gode namn och for att inte få ont richte, låte schtå fast; han hade, påstod han, ofte gjort schture ferluster; men altrig bittet åter, o.s.v. Jag tyckte detta var för hårt för gumman; ty hon hade blivit för påtagligt bedragen: emot en större rosenstensring, ett par braceletter, en massiv halsked och flickornas örhängen, allt av guld, hade hon bekommit tre par smala örringar, likväl fullhängda med små glas- och agathjärtan och små korgar av kärnor och sandpärlor m.m., en förgylld kam med oäkta antik och tre bröstnålar föreställande, den gumman ämnat åt sig, en stor fjäril med utbredda vingar, och flickornas, små blommor, en förgät mig ej och en så kallad styvmorsblomma, emaljerade och, efter utseende, av guld, men alldeles okontrollerade. - Gumman, som av judens motstånd blivit alldeles uppbragt och nödvändigt ville återfå sin salig mors juvelsring, påstod att han burit sig oriktigt åt och överlämnade nu affären till mig, med ovillkorlig befallning att skaffa henne tillbaka sina pretiosa. En verkligt svår kommission för mig, vars utgång jag lätt insåg skulle bli olycklig, oaktat gumman visserligen hjälpte mig och alla tre hennes barn med, ty de tego ingendera ett enda ögonblick. Jag försökte likväl, och tog uti saken allt vad jag kunde, påstående att juden skulle byta tillbaka, men han upprepade endast: "Nej, min herre! Nej! jag kan umejlig göre honom till viljes." Jag hade då ingen annan utväg än att åberopa Moses, som förbjuder Israels barn att skinna sin broder på penningar eller fetalier eller någonting varpå man skinna kan. - "Ja Moses var en schtur man" yttrade juden "en braf man. Ingen bör skinne sin broder, det har jag altrich gjort, intet heller främmende, fast Moses säger: på ten främmende må tu ockre på tet tu skall få välsignelse i allt tet tu företager tig; men se jag är svensk och te svensche äre mine bredre, och därföre ochrer jag altrich på någon, Got pevare mich!" - Under dessa orden plockade han skyndsamt ihop sin saker och begav sig bort utan att jag kunde hindra det. - Nu drabbade stormen mig, ty hela felet påstod gumman ligga hos mig, som skulle låtsa vara karl och varit en sådan kruka att jag låtit juden gå, m.m. Jag avhörde detta larm en stund; men förlorade slutligen alldeles tålamodet och fattade själv humör (ty ordet kruka stötte mig besynnerligen) samt förklarade mig alldeles inte behöva uppbära hennes bannor. - Jag är fortfor jag, förlovad med mamsell Engel och henne vill jag ha... "Vill!" upprepade gumman, "ja vill, det tror jag! men si jag vill inte, och det skall bli inte av, lita på mina ord!" - Än vitet då tant? - "Det bryr jag mig inte om; det skall inte bli av det heller! - "
Vi kommo oss således i fullkomlig tvist, eller, som sådant med
gummor heter, i träta. Engel förhöll sig vid allt detta ganska
passivt, och tycktes först, då jag direkte adresserade mig till henne,
bli rörd; dock svarade hon, med samma fromhet som tillförne sitt ja på
mitt frieri, nu sitt ja på frågan om hon vore av samma tänkesätt som
hennes mor. Stackars flicka! hon tordes väl ej annat, men att hon
gärna ville gifta sig tror jag ändå. Alla band emellan oss blevo
således upplösta, och för mig återstod intet annat än att processa mig
till rättvisa; emellertid beslöt jag att genast skilja mig ifrån mitt
ressällskap, ty att längre leva på dess nåd, förbjöd mig min
stolthet. Jag närmade mig därföre till gumman och yttrade: min nådiga
fru! jag får då tacka aldra ödmjukast för all den godhet som blivit
mig bevisad; jag varken bör eller vill i närvarande ställning längre
ligga herrskapet till last, och överflödig är min person dessutom, då
bror Pehr visserligen ensam kan ledsaga sin mor och sina systrar
tillbaka till Småland. Jag ber därföre att nu genast få taga avsked
och flytta med mina få saker till ett annat kvarter. Alltför gärna,
sade gumman, ännu alltid lika vred, men jag förmodar sådant i själva
verket mera genom förlusten av ringen, än av grundat hat till mig, och
att hon sedermera måtte hava ångrat sin stränghet, vilken nu gick så
långt att hon ej ens tillät mig att kyssa sin hand. Bror Pehr tycktes
även vilja begagna tillfället för att visa sin överlägsenhet, ty den
olycklige vilja alla stackare kväsa; men flickorna voro mera fromsinta
och framräckte beskedligt sina trubbiga händer till kyssning då jag
nalkades dem; och så prosaiskt slutade mitt andra frieri.
