- Project Runeberg -  Transhimalaya : upptäckter och äfventyr i Tibet / Förra delen /
168

(1909-1912) [MARC] Author: Sven Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. I storm på sjön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168
Vi voro tillintetgjorda af trötthet och spänning; af
en sådan ansträngning blir man ytterst andfådd i denna
förtunnade luft. Vi gingo upp på en sandvall och satte
oss, men den isande blåsten jagade upp oss igen. Då
kommer jag att tänka på båten och det skydd, som den
kan gifva oss. Vi måste slå ut bultarna, som hålla ihop
dess båda halfvor, och med tillhjälp af ett zinksvärd lyckas
vi till slut. Med förenade krafter hala vi upp båthalfvan,
ställa den på lut mot en bänkskifva och krypa in i lä.
Vi äro totalt stelfrusna, hvilket ju icke är så underligt,
då vattnet fryser i kläderna, så att de knistra bara man
rör sig. Man hör hur vattnet fryser på båtbottnen, och
min päls är hård som ett bräde och fullkomligt oanvänd-
bar. Mina händer och fotter äro stela och känslolösa, vi
måste åter upp och röra på oss för att icke förfrysa.
Det var ingen annan råd. Under båthalfvan tog jag af
kaschmirstöflarna och strumporna och lät Rehim Ali
gnida mina fötter; men först sedan han öppnat sin tjapan
och en god timme hållit mina arma fötter mot sin nakna
barm, ’fick jag blodet i gång.
Ej spår till lif; i den rasande bränningen måste vi
skrika för att göra oss hörda. Hur skall det gå att öfver-
natta i 16° köld och våta kläder, som redan stelnat till
ispansar? Skall det lyckas oss att hålla lifsandarna i gång
tills solen går upp! Rehim Ali försvinner i mörkret för att
söka efter bränsle, men kommer tomhändt tillbaka. Till
min glädje finner jag att cigarrettfodralet och tändstickorna
äro användbara; jag hade icke varit längre än till bröstet
i sjön, äfven om de sista störtsjöarna gjort hvad de kunnat
för att väta ned mig helt och hållet. Jag tänder alltså
en cigarrett och låter Rehim Ali få en annan att upplifva
sig med.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 23 14:24:34 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/transhim/1/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free