Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. I storm på sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Jag sitter just och undrar hur en bägare varmt te
skiulle smaka, då Rehim Ali spritter till och utropar:
»En eld i fjärran !»
»Hvar?» frågar jag något tviflande.
»Där, norrut, vid stranden,» svarar han och pekar
mot en svagt lysande punkt.
»Det är en stjärna,» säger jag, efter att en stund
hafva rannsakat natten med kikaren.
»Nej, den är hitom bergskammen.»
»Hvarför skulle vi ej ha sett elden förr; midt i natten
lära de icke göra upp några signaleldar.»
»Det är ingen eld, det är en lykta, jag ser hur den rör
sig af och an.»
»Ja, verkligen, det är ett ljussken, som förflyttar sig.»
»Nu försvann det.»
»Och det visar sig icke mer, kanske det blott varit
en villa.»
»Nej, där är det igen.»
»Och nu är det borta.»
Och borta blef det så länge, att vi åter förlorade hoppet
och kröpo ihop öfver glöden efter rullens sista stickor.
»Hör ni inte?» frågar plötsligt Rehim Ali.
»Jo, det låter som ’hästtramp.»
»Ja, och människoröster.»
I nästa ögonblick afteckna sig silhuetterna af fem
höga hästar, af hvilka tre buro ryttare. Dessa sitta af och
komma fram, vänligt och gladt hälsande. Det är Mu-
hamed Isa, Rabsang och Adul. De slå sig ned och be-
rätta, att lägret n: r XVIII är beläget en timmes väg norrut,
en bit från stranden. Sedan de lägrat, hade de sändt
ut spejare för att söka oss, men då de hvarken funnit spår
af oss eller någon eld, hade de upphört med sina spa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
