Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Olycksdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII.
Olycksdagar.
Den 20 oktober bief en hård dag. Snön låg tre
tum djup, allt var bländande hvitt i solskenet, blott mot
väster lågo blåa skuggor utmed sluttningarna. Vi skulle
ta passet. 1 det evigt hvita såg afståndet kort ut, men
karavanen hade icke kommit halfvägs än, och den såg
ut som en försvinnande liten, svart, alldeles orörlig prick.
Jordråttorna voro vakna ännu och kilade mellan sina hål
i snön, som blef allt djupare medan stigningen tilltog.
Snart låg snön fotsdjup och vi måste noga följa karavan-
spåret för att icke stå på hufvudet i snöfyllda raviner.
Blodspår synas, ett af djuren har väl skadat en fot i
det skarpkantiga gruset. Steg för steg rida vi upp genom
passdalen, bakom oss hopa sig hotande blåsvarta snömoln
och i ett nu insvepas vi i den vildaste snöyra; den torra,
mjölfina snön hvirflar omkring oss i verkliga kometsvansar,
framkallande ett susande ljud. Den samlar sig i dyn-
formiga drifvor, karavanens spår försvinner och vi se
ej längre hur långt det är kvar till detta mördande pass.
En död häst redo vi om. Korparna hade redan
tagit hans ögon — usla korpar, de måste ha ögonen
medan de ännu äro varma och mjuka. Blåsten hade
drifvit upp snön mot hans rygg och hans nacke liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
