- Project Runeberg -  Transhimalaya : upptäckter och äfventyr i Tibet / Senare delen /
206

(1909-1912) [MARC] Author: Sven Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Äfventyr på Langak-tso

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

206
vända, aldrig kapitulera, bara framåt! Våta blefvo vi,
men vi balanserade bra och parerade vågrullningens för-
såt. Hugg i, snart få vi lä af västra strandens stora
udde! Jag kunde till och med loda och fann det största
djupet uppgå till 16,6 meter; sjöbotten var mycket jämn,
nästan plan. I fyra timmar hade vi kämpat mot sjön,
då vi fingo lä och landade på uddens norra sida.
Här drogo vi upp båten på land och rekognoscerade.
Udden pekar mot nordost och är öfverhöljd med flyg-
sand, som är stadd i ständig rörelse. På strandslätten i
sydväst vandra gula tromber i vindens riktning, vridande
sig som korkskrufvar, och vår udde får sin beskärda
del af deras sandbelastning. Mot norr är dynen tvär-
brant; tid efter annan rasar ny sand utför branten och
glider ut en bit i sjön och sköljes bort som ett intet af
böljslaget. Från dynens skarpa kulminationskam står flyg-
sanden i en tät plym utåt sjön, hvars vatten ett par
hundra meter utåt i vindriktningen skiftar i gult af my-
riader sandkorn, som sjunka till botten för att bilda en
undervattensockel, på hviiken udden kan växa vidare.
Nyss var det hård blåst, nu ha vi storm. Tålamod ! Att
gå tillbaka är omöjligt. Flygsanden ligger nu så tät öfver
sjön, att de norra och östra stränderna icke synas; det
kunde lika gärna vara på en dyn i hjärtat af Takla-
makan, som vi sutto och väntade.
Vi hasade oss ned på dynuddens läsida. Men där,
i vindskuggan, var det ändå värre. Vi insvepas i moln
af sand, som pyr in öfverallt, i ögon, öron och näsa,
och det irriterar skinnet på ryggen, när sandkornen komma
i beröring med kroppen. Öfver oss och på sidorna höres
stormens rastlösa, klagande tjut. Mina roddare sofvo
eller ströfvade omkring; våra fotspår försvunno ögon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 22 23:25:03 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/transhim/2/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free