Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Upp mot Dapsangs höjder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
hand. Vår riktning har varit ostlig, men svänger allt
mer mot norr och nordväst.
Snömängden tilltager, solen sjunker, skuggorna klättra
uppför de rödgula bergen, blåsten ökar och man tänker:
fortfar det här en stund till, så fryser jag ihjäl. Ändt-
ligen stanna vi vid högra dalsidans terrassfot, där fåren
motas in i en grotta för att hålla sig varma öfver natten.
Utan känsel i lemmarna stjälper jag mig ur sadeln och
längtar efter en liten eld. Ej ett spår af organiskt lif
synes vid detta läger, som bär numret CCLXXXIII.
Våra hästar och mulor tjudras därför i en klunga.
Vid detta olyckliga läger gjorde jag den första upp-
täckten under denna nya färd genom Tibet. Abdul Ke-
rim kom fram till elden:
»Sahib, vi ha korn åt djuren för ännu åtta eller tio
dagar, och inom den tiden nå vi Schahidullah, där all-
ting kan fås.»
»Åtta eller tio dagar! Är du galen, lyder du inte
order? Har jag icke befallt dig att medtaga korn för
21/2 månader?»
»Jag tog ett förråd, som var tillräckligt för vägen till
Khotan.»
»Sade jag dig icke, att jag icke ämnade gå den van-
liga vägen till Khotan utan på krokvägar, som fordra
minst två månader?»
»Jo, sahib, jag har handlat illa,» svarade den gamle
mannen och började snyfta. Abdul Kerim var en heders-
man, men han var dum och saknade Muhamed Isas stora
erfarenhet.
»Du är karavan-baschi och en karavanledares plikt
är att svara för kommissariatet. När de tio dagarna gått
till ända, dö våra djur; hvad tänker du göra sedan?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
