Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Öfver Transhimalaya till Gartok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
dessa otäcka porfyritblock. Vi fingo vackert vänta. Jag
hade blott en ulster till skydd mot den mördande
blåsten. Man kryper ihop med ryggen mot lovart och
sitter och vaggar och gnolar och är nära att frysa
ihjäl. Tundup Sonam och den tibetanska vägvisaren
kura tillsammans och min ridhäst står och halfsofver
med hängande hufvud, fladdrande man och svans.
Den ena timmen gick och den andra gick. De äro
oändligt långa, när man tycker sig känna hur blodet
småningom stelnar i ådrorna tills man slutligen knappast
kan röra en lem. Ändtligen hördes ljudet af steg och
efter en stund hade vattnets kokpunkt blifvit ordentligt
bestämd. Djukti-hloma-la var 5,825 meter högt, mer
än tusen meter högre än toppen af Mont Blanc, och
det näst högsta af alla de pass jag korsat under hela
denna färd. Det allra högsta var Ding-la med sina
5,885 meter.
Med välbehag packar man in efter en sådan törn.
Jag var för stel att rida och gick för att mjuka upp
mina leder. Fort kan man icke gå, man får andnöd
och hjärtat bultar som om det skulle brista. Snart
tar jag åter min tillflykt till sadeln. Blåsten ligger rakt
emot; den tar fart som öfver ett språngbräde.
På höger hand utmynnar en liten bidal. »Hvad
heter den där dalen?» frågar jag som vanligt föraren.
»Det är vägen från Djukti-tjangma-la,» svarar han. Där
kom just en af Rampur-männen tågande med får-
karavanens förtrupp.
»Hvarför ha icke vi gått samma väg som de?»
frågar jag.
»Jo, Djukti-tjangma-la är delvis isbetäckt och hästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
