Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. På vakt i mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Skall jag väl någonsin kunna förlåta mig själv?
Jag har lyssnat till en liten gul kines — jag, Tom
Flannery! Jag — med min erfarenhet — med alla
mina framgångar — fy tusan! Jag har varit tokig —
spritt galen — men det är alldeles över nu. (Han steg
upp från sin plats.) Major Durand, jag ber er tusen
gånger om ursäkt! Inte för allt i världen skulle jag
med vett och vilja ha velat än en gång gäcka era
förhoppningar på detta sätt!
Durand ryckte på axlarna med trött och nedslagen
min.
— Å, det betyder ingenting! Ni menade ju bara
väl, det förstår jag nog. Trots allt, som har hänt, tillät
jag mig verkligen för en kort stund att hoppas — ja,
jag tänkte, att det kanske verkligen kunde vara Eva.
Det var ju mycket dumt av mig — jag borde ju för
länge sedan ha lärt mig min läxa. Nåja, det är
ingenting mera att säga om den saken. (Han gick mot
dörren.) Ja, intendent Flannery, om det var
alltsammans —
— Ja, det var alltsammans. Jag är så förfärligt
ledsen, min bäste major!
Durand bugade sig artigt.
— Ja, jag är också ledsen. Vi träffas nog igen
någon gång. Farväl.
Då han gick ut, passerade han helt nära dörren förbi
den mystiska kvinnan, som kallade sig Grace Lane.
Hon hade stått där hela tiden nära att falla av
trötthet, men nu tog hon ett steg närmare
polisintendentens stora skrivbord. Hennes ansikte var mycket blekt,
ögonen voro matta av den långa, tröttsamma dagens
ansträngningar.
— Vad ämnar ni göra med mig? frågade hon.
— Vänta en stund! brummade Flannery.
Miss Morrow reste sig upp och ställde fram en stol
åt den trötta kvinnan.
— Beetham — nu kommer jag att tänka på
Beetham! utbrast Flannery plötsligt och såg åter med
förargad blick på Chan. — Jag har givit honom en vink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
