Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
utan satt och talade förstånd med de äldre karlarna. Folk
började tro gott om honom, och på vägen från
bröllopsgården sade några, att det kanske ändå vore möjligt, att en
tattare kunde bli en ordentlig och skötsam man.
När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och
Sigurd en dag att gräva en ny brunn. Då de arbetade sig
ner i marken, träffade de på flera olika jordlager. Överst
låg en tunn skorpa av matjord, därunder låg ett lager
sjösand och under detta grovt grus och lera. Ibland stötte de
på gamla knivblad och nycklar, som hade blivit nerbäddade
i jorden för många år sedan. Alltsom arbetet fortgick, blev
de allt gladare åt det. De grävde ivrigt för att få se vad de
härnäst skulle finna och skämtade med varandra om att de
nog torde råka på både guld och silver. När de hade
kommit ett par alnar djupt, stötte de omigen på sjösanden,
och under denna fann de en ny sorts lera. Så fort Jan såg den,
gav han till ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som han
klämde mellan fingrarna. Till sist smakade han också på den.
— Var det inte det jag sa, att vi skulle finna guld!
utbrast han.
— Vad är det då, som du har funnit? frågade Sigurd.
—• Jag ska ingenting säga, förrän jag har blivit säker på
min sak, svarade tattaren.
I detsamma kom hustrun och ropade på Jan.
— Du får komma opp och hjälpa mig, Jan! sa hon.
Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över
brunnskanten och såg, att ett par skoj arvagnar av det vanliga
slaget hade kört in på gården. De mörklagda karlarna med
ansiktena märkta av många ärr och skråmor, de fula
kvinnorna och de skrikande, påflugna barnen var också med.
Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte, att också Jans
ansikte förmörkades.
— Kan du inte köra bort dem, Jan? frågade hustrun med
bekymrad röst.
— Det kan jag väl inte, sa Jan och skrattade. Det är ju
far och mor och syskona mina, som är komna för att se
hur jag har det.
Han hoppade upp ur gropen och gick fram till de ny-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
