Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTNET I K YRKVIKEN
het och prydlighet i dräkten tyckte sig prosten förstå, att
det var en välbärgad man han hade framför sig.
Prosten såg länge och prövande på den nykomne, innan
han sade något. Han kände sig genast dragen till honom.
Det var en rätt liten, men smärt och välväxt man, vacker,
med gråa ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i
starkt solsken, och med ett leende så ljust, att det
överstrå-lade hela människan.
"Om jag kan rädda den där karln från att fara över isen
i natt och dränka sig", tänkte prosten, "så ska det bli mig
ett tecken från Gud, att jag får fortfara att tjäna honom."
Prosten hade talat med den främmande i fulla två
timmar. Nu hade samspråket stannat av för en stund, och det
var tyst i rummet. Ute hade det för länge sedan mörknat,
men ett talgljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde
man urskilja de två männen. Bonden satt på yttersta kanten
av en stol, alltjämt leende och glittrande, medan prosten,
som satt framför sitt skrivbord, synbarligen befann sig i
ett tillstånd av stor ångest. Han hade stött armarna mot
bordsskivan och satt framåtlutad med huvudet i händerna.
Då och då uppgav han en suck så djup, att den skakade hela
hans gestalt.
Det hade gått så, att han med allt sitt talande inte hade
kunnat förmå den andre att ge ett bestämt löfte att gå hem
landvägen. Han gjorde bara undanflykter: sade än, att de
väntade honom hemma till en bestämd tid, än att han var
för trött att gå den långa omvägen runt sjön. Prosten hade
då erbjudit sig att skjutsa honom hem över land, men han
hade inte velat ta emot. Han var rädd för att åka nu, då
det var så dåligt vårföre. Han var rädd för allting utom
att gå hem över isen.
Prosten satt och tänkte igenom allt, som de hade talat om,
för att finna ut hur han skulle få ett så fast grepp om
mannen, att han kunde frälsa honom. Det var det besynnerliga
med honom, att han bara gled undan och inte lät sig fångas.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
