Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Det hade varit som att sätta sin harid i ett rinnande vatten
och söka hålla fast det.
Prosten hade börjat samtalet med att säga, att han hade
bett honom komma in, därför att han ville avråda honom
från att ta sjövägen. Han visste, att isen var osäker i
Kyrk-viken härutanför. Den främmande hade inte svarat något
annat, än att isen hade varit en aln tjock, när han drog
hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl inte ha töat
upp på en dag, fast det nog hade varit starkt solsken. — Nej,
inte var det någon fara ute på sjön, det trodde inte prosten
heller, men i viken, där ån föll ut. — Härvid hade karlen
sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla sig
allvarsam. Han var fiskare och hade levat vid den här sjön i alla
sina dar. Prosten fick väl tro, att han hade så mycket förstånd,
att han kunde akta sig för en åmynning.
Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde, att han borde
akta sig för att gå över isen just i kväll. Och så hade prosten
berättat honom det, som han helt nyss hade hört från
landsvägen. Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst sig vid
detta, inte mer än vid den visan, som folk trallar alla dar.
Skulle man bry sig om sådant, hade han sagt, då skulle
man aldrig våga sig ut på en sjö.
Prosten hade frågat om han inte trodde honom. Jo, det
gjorde han visst. Han hade också hört dem ryta och råma
nere i djupet, men han visste, att sådant bara var skrämskott.
Det var de små sjötrollen, som ville ställa till spektakel.
De var jössehäringar, de också, de tyckte om att leka och
roa sig.
Han stod och log hela tiden, och det var omöjligt att
förmå honom att ta varningen på allvar. Det steg upp en
ängslan inom prosten, att han aldrig skulle kunna övertaga
honom om att det var fara å färde. Det tycktes, som om
detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här kom något
särskilt och ställde sig i vägen. Prosten hade sagt sig själv,
att han måste finna ut vad detta var, om han skulle få
makt med mannen.
Fiskarn var för resten meddelsam nog och pratade om
löst och fast. Prosten hade fått veta, att han hette Gille
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
