Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Anders Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
han fortsatte ännu att skriva den. Jag var alltså i stor undran
över vad jag skulle komma att få se. Att alla dessa
människor hade kommit tillsammans för hans skull, bidrog till
att man kände sig förväntansfull och högtidlig.
Professorns vagn stod på kyrkplatsen, när vi kom, men
honom själv såg jag inte till. Han var redan inne i
sakristian. Jag fick inte se honom, förrän han kom upp på
predikstolen.
Det var inte fullt samme man, som vi ser här på bysten.
Han var yngre, gestalten var oböjd och kraftig, håret hängde
inte så långt ner på axlarna, men en gammal man var det,
med snövitt hår och ett djupt fårat ansikte. Men med detta
ansikte ägde det märkvärdiga förhållandet rum, att man
inte kunde tröttna på att betrakta det. Man visste inte om
det var fult eller vackert, men det fängslade hela ens
uppmärksamhet. Det fanns andra gamla män i kyrkan, men
ingen av dem hade ett sådant utseende, att man inte kunde
vända sina blickar ifrån dem.
Då kunde jag inte förklara vad det var, som så grep mig.
Nu förstår jag, att hela ansiktet var förandligat, förklarat
av allt det själens arbete, som hade förrättats bakom den
breda pannan.
Jämte ansiktet var det något annat, som i allra högsta
grad förvånade mig. Det var detta, att jag kunde förstå allt,
som denne predikare sade. Nog hade jag varit i kyrkan förr,
men de vanliga prästerna begagnade så besynnerliga ord,
att jag omöjligt kunde begripa vad de talade om. Denne
lärde gamle man däremot talade så, att jag fattade varje ord.
Det var underbart att kunna förstå vad som sades i kyrkan.
Predikan blev varken lång eller tråkig, som den eljest
brukade.
Ja, så långt hade allt gått väl, men så tog predikan slut,
och vi gick ut ur kyrkan.
Far och mor var ju gamla vänner till prostens. De stod
länge och språkade med honom och hans två döttrar, som
alltid följde med honom, och till slut ropade de på oss barn,
för att vi skulle komma fram och hälsa.
— Vem är nu den här lilla gossen? Vem är nu den här
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
