Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Syster Olives historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
Samma förmiddag avlade direktören för Théâtre Français
ett besök hos syster Olive.
Han undvek inte att tala om det, som hade skett, utan
han förklarade och utredde hennes fall ungefär som en
läkare. "Ni har väntat för länge. Ni motsåg saken med för
stor spänning. Ni spelade, så att säga, med band om strupen
och fjättrade händer. Ni kunde omöjligt lyckas första
gången. I dag måste ni vila ut, men i morgon — vill ni
försöka omigen i morgon?"
Syster Olive tog emot förslaget med tystnad. Man
känner ju ofta, när man har misslyckats, att man skulle göra
sin sak bättre, ifall man finge försöka än en gång. Men
hon hade ingen sådan övertygelse. Hon hade inte en gång
kraft att ta opp kampen på nytt. Så illa allt hade gått,
så var hon ändå glad, att det var överståndet.
Hon tackade direktören för hans vänlighet, men sa nej.
Direktören såg på syster Olive med en lång, forskande
blick och började tala om annat.
När han reste sig för att ta avsked, sa han liksom i
förbigående: "Vi träffas ju på repetitionen i morgon, inte sant,
mademoiselle?"
Vid dessa ord blev syster Olive så skrämd, att hon
nästan vacklade. Hon kände, att om hon åter skulle
uppträda, skulle hon komma att erfara samma tryck och samma
osäkerhet som föregående afton. På en gång stod det klart
för henne, att hon aldrig mer skulle kunna skapa en roll.
Syster Olive hade inte tänkt på detta förut, men i samma
ögonblick, som direktören sa till henne, att hon skulle
infinna sig till repetition, begrep hon det.
Hon begärde en veckas tjänstledighet, och när hon
återvände till teatern, var hon frisk och glad och trodde, att
hon hade kommit ifrån hela saken.
Men när hon åter skulle beträda scenen, kände hon en
besynnerlig motvilja. Hon måste tvinga sig att göra det.
Det var inte rädsla hon kände, utan en nästan oövervinnlig
motvilja.
Och när hon stod på scenen, där hon förr hade trivts
så väl, genomträngdes hon av en iskyla. Hon kände, att
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
