Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Rakels gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RAKELS GRÅT
RAKELS GRÅT.
Augusti 1914,
Mitt i middagsstillheten, medan jag och ett par andra av
hemfolket satt och samspråkade på verandan, hörde
vi ett besynnerligt läte genomskära luften. Det var mycket
starkt och vilt, fullt av ångest, smärta och raseri, och på
samma gång så främmande och ovanligt, att vi i första
ögonblicket såg förvånade på varandra utan att förstå vad
det var eller varifrån det kom.
I hast genomlöpte våra tankar alla möjligheter. Det
kunde inte vara det så sällsamt och hemskt ljudande skriket
av en häst, som står tjudrad och håller på att förgås av
törst. Inte heller var det någon av skogens ilskna
skrikhalsar, varken räv eller uv var i stånd att utsända ett sådant
läte, så våldsamt och rått, att det föreföll som ett genljud
från den glömda urtiden.
Det var inte alldeles omöjligt, att skriket eller rytandet,
eller vad man nu skulle kalla det, hade utgått från någon
människa, som hade skadat sig. Men det var den stunden på
dagen, då arbetsfolket hade middagsrast. Skördemaskinen
smattrade inte ute på åkern, och inga tunglastade vagnar
rörde sig mellan fält och gård. Det borde inte ha kunnat
hända någon olycka under denna timme, som var ägnad
åt vilan.
Den förskräckliga hetta, som denna sommar låg
förlamande över jorden, rådde också denna dag. Den fortfor
att bränna bort gräset på marken och bladen på träden, sög
till sig bäckars och källors vatten och hotade att förvandla
hela dalgången framför oss till en brunbränd öken. Det
råa, mäktiga ropet, som jag nyss hade hört, var mig så
oförklarligt, att det föll mig in, att det var den stora
naturens klagan, markens och växternas samfällda
jämmerskrik över deras outhärdliga lidande.
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
