Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
30
v!ir (len ej mer» sinn <lä —
den förstil tingen. Barnens
goda vän var ilen allt fort
lärande. Axel kallade flen sin
liingst och var riktigt lycklig
då mormor någongång liit
honom trampn, men det hände
mycket sällan, ty rocken for
illa deraf. Ellen satt oft:i pä
en pall bakom rocken med sin
docka i famnen; hjulet
rullade, det lät alldeles som da en
kärra åkar på landsvägen.
Kilen låtsade fara till kyrkan och
rocken var pappas svarta häst,
den vackra Blixten, O! det
var roligt! Men iillt för nära
ville barnen ej gä, det visste
de af erfarenhet. En gång
hade Axel ställt sig alldeles
bredvid rocken för att se efter
huru det kom sig att träden
löpte och slingrade sig pä rullan.
— Kom icke för nära,
förmanade mormor, du kan lått
skada dig pä rullan.
Men Axel gaf icke ala pä
mormors varningellerock
tyckte han att den var onödig —
sä tveka små barn ibland —
nog af, Axel gick för nära,
kolt-ärrncn fastnade i rullans
tänder och Axel särade sinn
fingrar så illa att pappa måste
förbinda dem med linnelappar
och Axel i Hera dagar icke
kunde begngnn sin högra hand,
och det passade rätt illn, ty han
liade just oldtiles nyligen
börjat lära sig skrifva. Ellen
hade också ett ledsamt minne af
rocken.
Mormor hade just slutat
lägga upp en ny ldartott på
flykten, tlä mamma had henne
kora-mn litet lit i köket. Kilen blef
ensam i rummet. Hon
betraktade blårtotten. ilen var sä skir
och — luftig några strån
hängde längre ned: „l)et vore roligt
att se de der brinna", tänkte
Kilen. Hon hade hört att man
sade: ..det var som att tända
eld i blår4-. Pä bordet stod
ett brinnande ljus, det tog
Kilen och förde lågan under
blårtotten. hon ville antända
endast de längsta stråna. O ve!
en sådan låga! Kilen blef så
förskräckt sä, att hon började
skrika: „ Hjelp! hjelp!"
Mormor, mamma, pappa,
köksan och kusken, alla
skyndade till och de blefvo ej
mindre förskräckta då ile sågo den
brinnande blårtotten nära
taket, dit den hoppat. Pappa
fick tag uti brnndstake och
drog ned totten, köksan slog
bela tvättkannan med vatten
öfver den och mamma rog den
gråtande flickan i famnen, men
mormor sade: „nu ser Kilen
huru ilhi det är att leka med
elden och att göra någonting
utan lof. Kom ihåg det tijl
nästa gång. Du hade lått
kunnat brinna upp". Och sä
berättade mamma sagan out
"Mina och elddonet" och Kilen
lofvade att icke mera vara sä
u-förständig.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
