Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i (l()
ten var kolsvart, men hästen
var snöhvit och frustade
töcken som moln omkring sig.
Fimbul red stnndom at pä sin
häst. Bore, och när han red
fram öfver herg och skogar,
såg han ut som ett stort, svart
vinteruioln, fullt af snö.
En dag, när jätten Fimbul
pä detta sätt red öfver den
stora, frusna fjärden af Enare
sjö i Lappland, kände han
något, som stack honom i
ögonen, fastän han var hliud och
kunde ej se. Och pä samma
gång kände han likasom en
varm fläkt flyga emot honom
och upptina lians skägg,
hvilket var mycket obehagligt, ty
alla jättar äro måne om
skägget: de tycka att det klär dem
sä obeskrifligt.
Jätten Fimbul sade till
hästen Bore: hvad är det, som
sticker mig i ögonen, och hvad
är det, som blåser uti mitt
skägg?
Hästen Bore kunde tala, som
alla trollhästar, och hade sett
mycket på sina resor i verlden.
Han svarade: det är solens
barn, prinsFlammingoch
prinsessan Dagmar, som rida ut
genom verlden.
— Det är högst näsvist af
ett par barnungar, sade jätten.
Fråga dem, om de ha pass,
när de resa uti mitt rike.
— Verlden är deras rike,
svarade hästen, och dessutom
rida de sa fort, att jag icke
får fatt dem.
— Det är en ganska dålig
polis, som låter sådana
lösdrifvare flacka kring verlden,
inenade Fimbul. Häll litet,
så vill jag fånga dem i min
stora mol) i kappa.
Nu hände, att Flamming oeli
Dagmar voro nyfikne som alla
små barn, och när tle sågo det
stora, svarta vintermolnct
komma emot dem, höllo de stilla
med fabirnc, för att se hvad
•let kunde vara för ett
underligt ling. I detsamma hade
jätten Fimbul bredt sin
moln-kappa öfver dem och tog dem
till fånga, hvarefter ban förde
dem med sig till den mörka
ishålan bortom Nordkap.
Nu känner du solens
vackra barn, som fladdra i sin
frihet kring bela verlden, och
deraf kan du tänka huru
roligt de hade att sitta fångne
ini den mörka ishålan.
Fluin-ming sprakade gnistor af
vrede, och Dagmar liten gret så
varma tårar al’ sorg, alt de
droppade neil pä det härda
is-golfvet och isen begynte
smälta. Men jätten Fimbul
skrattade i sitt skägg, ty alla jättar
bruka skratta i skägget. Det
anses höra till goda tonen.
Bäst ilet var, hände något,
som jätten Fimbul icke
förmodat. Flainmiugs gnistor hade
sprängt sönder ishalans
murar, och Dagmars tårar hade
smält isberget till en sjö.
Solens barn kommo lösa ur
deras fängelse, hoppade äter upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
