Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
161)
det gcrnn. Gack han i frid
och återfall ej i synd! Jag
äten fattig inan, jag har ej råd
ntt. hålla mig vapcnilragarc."
Men trålen var enträgen:
vi Jag begår intet i lön, min
å-stundan är icke ntt till häst i
va]icnskrnd åtfölja er. Tillåt
mig cmlast att. till fots såsom
en ringa träl få ledsaga er,
vaka vid er hnfvudgärd,
rykta er bäst, feja edra vapen,
lösa edra skoremmar och vara
er till den hjelp jag förmår."
Jlög och låg, fattig och rik,
alla äro vi enligt min lära
lika och skola tjena
hvarandra inbördes," svarade
knekten. ..Ditt anbud att vara min
träl kan jag alltså icke antaga.
Din hjelp behöfver jag ej
heller, ty näst Gud hjelper mig
mitt goda svärd."
Men dä trälen icke desto
mindre fortfor i sin
enträgen-het. sade knekten:
..Nå, efter du så nödvändigt
vill, kan du vara mig
följaktig såsom en bra kamrat. Min
gamla krake till bäst orkar
väl ej bära oss båda två. —
lians liksom inina stolta dagar
äro allaredan förbi — im-n vi
kunna turvis gä bredvid. Kan
du sjelf sörja för ditt
uppehälle, sa följ med mig, om
du liar lust. Och nu framåt!
Det är tid att bryta upp!
-Jag skulle vara er kamrat!
Nej, se dertill är jag da för
gemen!" utropade trälen.
öf-vcrlyeklig att ändtligen fa sin
A’ilja fram, men såsom er
betjent skall jag följa er till
verldens ända. Värdes blott
vänta ett ögonblick, så att jag
hinner hemta mina vantar. De
kunna van» oss till nytta på
vägen."
Visst tyckte knekten att det
var besynnerligt att gä och
släpa pa ett par vantar midt
i sommaren; men hvar och
en bar sina egenheter,
tänkte ban och snde:
„Nå, sä skynda dig dä,
medan jag sadlar hästen!"
Den nya betjenten lät ej
detta sägas sig två gånger;
ett tu tre var han tillbaka och
halle med sig ett par stora
päsvantar af renskinn, hvilka
lian fastband bakom sadeln.
Knekten steg till häst och
red i sakta mak vägen framåt,
och betjenten traskade
bredvid. De första dagarne hände
ingenting märkeligt, men på
tredje dagen återstod af
vägkosten endast ett par
brödkanter. Det var hett och
dammigt, man hade ännu långt
ntt färdas och tungan riktigt
klibbade vid gomen pa den
gamle knekten, der han satt
pä sin pustande krake i
solbad-det och dinglade nieil benen.
»Lycklig den, som nu hade
ett par saftiga äpplen eller
helst nagra rofvor att läska
sig med," sade ban halfhögt
för sig sjelf och tänkte på
fordna, bättre tider.
Betjenten, som tvst hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
