Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
161)
andra. Den ena efter den
andra kastades ur sadeln så att
han hiekade neil kippnde efter
andan: livar och en hade sin
Öfverman. Slutligen återstod
blott en enda utom knekten.
Men denne enda var ilen
resligaste och stoltaste bland dem
alla. Hans eldige, grå
appel-kastade hingst var en tvärband
högre än de andres, han var
kladd i silfver från topp lil!
tå och hans rustning var så
blank, att man kunde spegla
sig i den. Också kallades han
spegel riddaren.
Redan ämnade härolderna
rit ropa honom såsom
segervinnare, redan hade de
öfvcrvttn-ne svingat sig i sadeln på nytt
och uppställt signedanför
kungliga logen för att helsa honom
såsom den ypperste, då inan
varseblef att jemte
spegelriddaren flfven knekten ännu
återstod opröfvad.
..Håll!" skrek kungen och
knackade med spiran i
logekanten, „der är flnntt en." Och
sä smattrade trumpetenia ånyo.
Ku gällde det.
Spegelriddaren blickade
hånfullt på sin motståndare;
knekten makade vantarne bättre upp
pä händerna.
„ Marin (ch’uria alle. genera.-*
lia perio,’ ]uria!" ropade lian
och t tyckte
hä-på siu gamla
med hög röst
lame i sidorna
krake.
Brrr! så den ruskade pa sig:
det var liksom skulle eld och
lågor farit i kräket.
Näsborrarne vidgades, malmen reste
sig pa ända. Frustande och
vränskande störtade sig djuret
i hvinande galopp mot
spegel-riddaren; i blinken hig denne
på marken med benen i
vädret. Men icke nog dermed.
Drifven liksom af en
öfverua-turlig makt, rände knekten mot
de öfriga friarne. Prinsar,
furstar, hertigar, alla kastades i
ett nil ur sadeln, så att de
flögo som korkar i luften; hästar
och ryttare vräktes öfverända,
sä att dammet yrde omkring.
Den besatta krakau slog
bakut och stegrade sig och ville
hoppa öfver skranket burdus
in i kungliga logen.
Ilofher-rarnc skreko, damerna
svimmade, kungen sjelf hade sånär
tappat både krona och spira,
ila med ens knekten i en
hastig vändning fällde vantarne
i backen. I samma ögonblick
stod kraken stilla och hängde
hufvudet, liksom om ingenting
förefallit.
Nå, det var nu klart,
knekten hade segrat. Folket
hurrade, Iifvakten skyld råde och
trninpefarne hläst.e så att de
blefvo röda sotu pioner i
ansigtet.
Når den allmänna
uppståndelsen litet lagt sig och
Våp-narne blifvit insläppta för att
taga värd om hästarne, infann
sig äfven betjenten och
hviskade at husbonden, i det hau
tog upp vantarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
