Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
202
mandel bitar i hvar knäcka och
do kosta barn 2 penni stycket.
Det. var nn lycka, att jag jnst
i dag fick de här
penningarna men skynda nu så hon
ej hinner bort.
— Nå, men behöfver du nu
dessa penningar?— Visst
behöfver jag dein, söta mamma,
huru skall jag eljest fa de
rysligt goda knäekorna?
— .Jag menar: kun du ej
undvara dem?
— Kära tnatnt, nästan alla
gossarna köpte af dem och
pappa lofvade ju, att jag lär
använda de penningarna
alldeles såsom jag sjelf ville,
invån-de Otto litet misslynt. — Det
har du löfte på, och det får
du göra. Huru många
knäc-kor vill du köpa? — Öm jag nu
skulle köpa två, heller tre så
kan mamma också fil smaka.
Det blir ändå ej mer än fi
penni och det går 100 penni
på en mark.
Otto fick fi penni och sprang
jublande tillbaka till skolan
der gumman lyckligtvis ännu
satt qvar me(t sina knäekor,
Dagen derpå förestod samma
frestelse. Na giek det bela
veckan utom att Otto nu
köpte blott en knäcka om (lagen,
llau hade redan på förhand
sina två penni i fickan dä lian
gick till skolan. Hans moder
sade väl: — Pä det såttethlirdin
mark snart slut, men Otto
invände alltid: kära mamma,
bara tva penni nog räcker
den ännu till!
Nu hade några veckor gått.
Påsken kom, och med den
påsklof och Otto fick resa med
sina föräldrar till deras
egendom på landet.
Detta var utomordentligt
roligt, ty Otto hade aldrig
lön-varit på landet om vintern,
lian sprang omkring från
bittida om morgonen till sent om
qvällen och den knut fanns ej,
den Otto ej uppsökte. En dag
kom ban till sin mamma, der
hon var i köket. lian säg der
hvad ban också i staden
mycket ofta sett förut — tiggare,
bedjande om bröd. Det var
denna gång cn gammal,
mycket gammal gubbe, darrande
af ålderdom. Han erhöll inat
och Otto började lyssna på
livad mor talade med honom.
Gubben hade förr varit i
tjenst i granngården och varit
känd som en ärlig och flitig
arbetare, men kunde ej nu
mera vid 80 års ahler arbeta för
sitt uppehälle. Tårarna runnö
neil för de skrynkliga
kinderna och hans stämma darrade.
Han beklagade sig öfver
hunger och hade intet ätit dageu
förut. Han var ett sa kalladt
rotehjon, som skulle
underhållas af några vissa gårdar, nieu
i de gårdar ban skulle vistas
fanns ej bröd för gårdsfolket,
än mindre för honom. Otto
sag med undran pä den sorgs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
