Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lördagen d. 11 Jtili
Saga.
Vid dikeskanten växte deri
styfva, sträfva kardborren oeli
utsträckte sina taggiga stjelkar
i den klara höstluften. Det
var icke godt att komma dem
för nära; de runda kulorna
med sina hvassa, af något
klibbigt ämne kringspunna nålar
kallades kardborrens blommor
och dessa hakade sig envist
fast vid hvarje föremål.
Likväl hade den lilla, bleka tid—
lösan vågat sig ända friun till
den vresiga kardborreu och
växte mild och ödmjuk vid
dess sida. Sent om hösten, då
redan alla andra blommor gått
till hvila, uppspirnde
dessblek-röda kalkar och sökte tned sin
milda fägring försköna den då
utblommade, halft förvissnade
kardborren. Oeh hade väl dén
trogna tidlösau någon lön för
denna uppoffrande kärlek? Nej,
endast vrede och| stygn. Den
’vresige kardborren brydde sig
ej det ringaste om sin milda
granne och talade abl rig vid
den utom för att beklaga sig
öfver ett hårdt öde, som gjort
den så ful och frånstötande,
hvarvid den alltid fann en
o-| uttröttlig åhörarinna och en
mild t rösta rinna i den bleka
tidlösau. Detta visste
kardborren och försummade intet
tillfälle att högt knot» och
klaga. Då höststoriuarne rasade
och regnet störtade ned från
de tunga skyarne, smög sig tid—
lösan bäfvande intill den
starkare kardborren, men denne,
i stället, för att skydda den
svaga blomman, skakade blott
sina styfva stjelkar och
brummade vresigt: kom ej för nära.
Då ovädret upphörde och
solen blickade fram pä den kla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
