Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni himmelen, kunde det hända
att kardhorrenS stora h|ad
al-deles utestängde de varma,
välgörande solstrå Inrnc från
tidlösan, men detta bekymrade,
föga den egennyttiga
kardbor-ren, <len röfde icke ett blad,
ulan slod der stel och sträf
som alltid. Den lilla tidlösan
knøtade ej; den förblef lika
mild och ödmjuk och
försakade bilde sol och ljus för att
omhulda, älska och trösta den
otacksamme.
Under de mörka höst
aftnarne, då dimman sänkte sig
öfver ängarne, sä atl de sågo ut
som oändliga, strandlösti haf,
skimrade ett ensligt irrbloss
öfver den tysta nejden. Utan
rast, utan ro ilade det fram
och tillhaka, skimrande.
Hämtande, väsenlöst, och mången
vandrare hade det lyst till
förderfvet, långt bort till det
bottenlösa, dyiga kärret. Den
lille tidlösan hade medlidande
med det fridlösa irrblosset och
vinkade med sina späda
stjel-kar: „ välkommen, irrbloss!
välkommen, du, jordens bleka
stjerna! Kom, Ivs oss i den
mörka natten, skimra genom
dunkla dimman, kom närmare,
irrbloss. Men irrblosset
Hämtade: nej, nej, jag kan icke,
jag får ieke! Ensam, ensam
måste jag skimra. Och bort,
ännu längre bort dansade
irrblosset. Kardborren skakade
sina taggiga stjelkar:
dåraktiga, falska sken! men den lilla
tidlösan höjde skygg sina tina
blommor och hviskade;
fridlös och olycklig! En kulen
höstdag gick ett litet
menniskobarn öfver ängen och
plockade en och annan af höstens
sena blomster. Rötter, lökar
och frön försvunno i den
blanka dosan, som barnet bar i
banden. Nu nalkades det de
två blommorna. Tidlösan
bäfvade: skulle den ryckas bort
frän flen sköna jorden, från
den olycklige, oaktadt all sin
vresighet älskade kardborren,
hvars enda tröst och glädje
ilen visste sig vara? Skulle den
aldrig mera fä se clet klara
irrblosset? Men kardborren reste
sig ännu högre: ..lat
menni-skobamet komma, jag bar väl
mina taggar". Och
mennisko-barnet kom. „Dig känner jag
nog; du heter Lappa
Toinen-tosa, hör till klassen
Syngene-sia, ordningen Monochntau,
och barnet utsträckte redan
handon för att afbryta den
stolta kardborren. Dä
sträckte den lilla tidlösan sina bleka
blommor emellan kanlborrens
blad, den ville leda barnets
uppmärksamhet pä sig och
rädda kardborren. Det. lyckades.
„Colehicutn Aniuinnale!’’
utropade gossen, »den sällsynta
blomman! — Blekröda
blommor, H stift, lancettlik)! blad,
— riktigt! O! hvilken lycka!"
och barnet uppryckte hastigt
tlen skälfvande blomman.
Kardborren blef glömd, den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
