Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är ett oroligt barn, hon ligger
ej stilla. 1 Inn drömmer om
skogens vackra gosse, prins
Florio, som berättat för henne
sa sköna sagor, och ilä
stjcl-per hon stundom vaggan at
sida, sä att vågorna stiga högt
öfver stranden. Men ilä
hannar henne nattens måne, som
år hennes gamla moster, och
Unda Marina kläder sig i sin
skira silfvcrklåd ning och simmar
så lätt som hafvets skum till
den stormiga stranden. Der
skickar hon alla näsvisa vågor
tillhaka till djupen och sätter
sig ned pà den hvita sanden
att leka med kisclstenarna:
Der ser man också hennes
lätta fotspår, som du mins ifrån
sagorna, och der skrifver hon
med sitt pekfinger ständigt nya
runor i sanden. Dem kan
ingen annan låsa, ån goda barn;
de begripa dem nog.
En afton satt jag pä en
klippa vid hafvet och såg bort mot
det töckniga fjerran, der
vågorna gingo i langa, vackra
bäglinier, ty der hade varit på
dagen en hård sydvest. Då
syntes längst bort en strimma
som klaraste silfver gunga på
vägen, och hon dansade fram
som ett sken öfver vattnet.
Det var icke solen, det var
icke månen, ej heller en stjerna,
som sjunkit i hafvets skura:
det var Unda Marina, sora
samm i sin klädning af
silfverskir fram emot stranden.
Allt närmare kom hon och blef
s«1 glänsande, att |öcknen
förskingrades och himmelen
begynte att ljusna aili
rundtomkring. Ty Unda Marina log,
som alla glada barn le af
lycka och glädje öfver (itids
o-ändliga godhet, och det
kunde de mulna |öcknen icke
emotstå. När hon nalkades
stranden, låg bela del sköna, stora
verldshafvet blankt som ett
guld i aftonsolen, och den
höga dyningen, sora liknade en
kulle af spegelglas, lyftade
lien-në varligt på det Bftinmetsfina
gräset nere vid strandvallen.
Der satte hon sig att leka och
skämta med de gamla grå
klipporna, sora hon så ofta
brukade öfvcrskölja tncd salta
vat-tenstänkar, och de gamla
klipporna kunde lika litet sora
töeknen motstå hennes
smålöje, utan gjorde sig så gröna
sora möjligt, för att behaga
henne. Oeh det roade Unda
Manna obeskrifligt. Men när
solen gick ned, kommo sjutton
små krusiga vågor utifrån
hafvet. De voro Unda Marinas
leksystrar och
kammarjungfrur: de. lade hennes långa
ljusa hår i en hufva af skum,
lör att det ej skulle smälta i
månskenet, och de bäddade,
hennes lilla säng nf blommor
och sjögräs. Då somnade
Unda Marina i blommor vid
hafvets strand, och det stora,
sköna, vida verldshafvet låg
stilla och sofvande vid hennes
fötter .,. Z. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
