Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusen bandhundar, huru de
landat pà en svart it, hvilken
de aldrig förut vetat af, och
der gjorde de upp en brasa,
att värma sig. Alen bäst de
sutto vid brasan, började ön
alt röra sig och sjunka ned
under vattnet, så att de med
knapp nöd hunno rädda sig
titi båten. Och det var en
krake, sade do. Efter de tro
det. så må de tro.
En annan gång ha de sett
en ofantelig o nu i langa,
breda bugter ringla sig uppå
hafsytan och simma förbi med
o-irolig hastighet. När vi få se
den ormen uppstoppad uti
museum, veta vi någonting mer.
Men tilldess veta vi ingenting
annat om honom, än att så
beråttas det.
Dä vet man något
sannfärdigare om den väldiga
hvalfisken, börjande från den tid,
när ban slukade Jonas. Han
följer efter de stora sillstim- ■
inen oeli har ett mycket
beqvämt sått att äta och dricka.
I lan öppnar endast sitt stora
gap och sväljer in vatten, och
då dragas många hundrade
sillar med strömmen in uti
gapet. Bita och tugga anser
han alldeles öfverflödigt;
sillarne simma ned i hans måge,
och så äro de der.
Mon om hvalfisken kunde
tala, skulle ban veta berätta
mer än vi om de stora
hafs-djupen. Der simmar han
ofta sa långt under vattenytan,
som vi lefva långt under
molnen. Vi siiiinia också på
bottnen nf ett verldshaf, nemligen
lufthafvet: vi känna dess
strömmar och vågor, fastän vi ej
kunna se dem. Men nere på
bottnen af vattenhafvet är ett
beständigt mörker, och når
hvalfisken ser uppåt, ser ban
knappast en svag skymning.
Simmar ban högre, blir
skymningen efterhand ett
grönaktigt ljus, likasom när man ser
genom en tjock glasbutelj, och
simmar ban än högre, ser ban
slutligen soleil som en matt,
röd skifva ofvanför vågorna,
som likna rörliga ljusränder.
Mon i djupet är allting stilla
och tyst. Der går icke den
minsta våg, der höres icke det
svagaste ljud t der simmar och
kryper en bel verld af millioner
lofvande varelser uti det
stumma mörkret och lefva och dö och
strida utan ett ljud och
uppsluka hvarandra i evig tystnad.
Men på hafsytan vet man
intet om djupet. Pä ytan
glittrar solskenet, der segla
skeppen. der leka småfiskar ne, der
sprutar delfinen sin
vattenstråle, der spegla sig nattens
måne och stjernor. Och hafvets
sköna prinsessa Unda
Marina sofver i sin mjuka vagga
på vågornas kuddar. Fram
och äter, fram och åter
gungar den stora blå vaggan i ebb
och Hod, och stormen sjunger
sin gamla visa, för att sofva
Unda Marma till ro, men hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
