Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
851»
mycket ^nlil! så myckel silfver
onyttigt i jordens djupaste sköte 1 och mctl
cn lniiulfnll, cn enda blott, blefve jng
rik, lycklig blnntl de lyckliga... och
mitt bom mod mig!
Dessa lnnkor återgifva henne n&got
mixl. hon uppmuntrar sig sjelf och
görande korstecknet närmar hon sig
ilen hvita tlomnmu, tor cn sniuln
silfver. hciltnlrar dess glans, väger dess
tyngd. och slutar med att stoppa det
i sin harm.
— Det Br Gnds finger som visat mig
dennft skatt, jag lyder ilen vink lniu
gifvit mig!
Allt medan hon pu detta sätt talar
med sig sjulf, nedsätter hon sitt born
pä marken; hon fuller pä knä.
utbreder sitt förkläde, öser deri hoptnls,
och fyller äfven sin harm. Det är
med möda hon kmt uppresa sig; och
icke dess mindre tar hon — hon tor
ännu, hon tar ständigt... och hornet?
det Br der, på marken, på den
glittrande jorden ... Men det är en tung
hörda, elt born om två år. och
modren kan ej på engång härå både
silfret och Imrnet.
Iloti tur silfret! det darrande hornet
håller sig fust vid henne;
— Moder 1 utropar det, moder! moder!
lian vill qvarhålla henne med sina
små händer,
— Tyst mitt hnm! tyst då! väiilo
blott en iiiiiiut... jug kommer tillbaka!
Hon går, hon springer, hon tlygcr,
långsmed häcken, genuin dulci!, och
uppnår skogen nästiiu nisig uf fröjd;
der stannar hon ett ögonblick, gör hön
och återkommer glödiindc varm och
nästan andlös, mcu befriad lian sin
börda.
Och den friska morgonvinden för
till hennes öra kyrkosången, och
clin-ristemns röster smu sjunga psalmen
om Christi liiluutlc.
— Moder! mod ed ropar barnet då
ilet ser licnne inträda. Och det
griller, det skrattar of glädje, och det
khlppur i sina bada suiu liäudcr.
Men knappt luir modren tid ntt se
på det ... Hon vänder hufvudet åt an-
dra sidan. Det, som lockar och tjusar
henne, är den glittrande elden — den
gyllel|e lågan! Ilon faller pu knä.
tar med båda häudcmn, och fyller sitt
förkläde som remnor ... och hennes
barm blir ollt mer orh mer full och
af fröjd hoppar hjertat i hennes bröst.
Ilon går med sitt guld: barnet
hänger »ig fast vid henne, gråtande och
jcniro itilc:
— Moder 1 moder! jug är så rädd
nit vant belt allena; blif qvur, jag ber
dig, blif qvnr här!
Och ile bådo små hBndernu bulla
sig fust vid den fladdrande kjorteln.
— Tyst, tyst, mitt barn! Ett
ögonblick, inte mer äu elt ögonblick! jug
skull kouima tillbuku I
Och böjande sig ned lill hornet
häller hon ut guld i dess knä; hon tar
tvenne glänsande stycken och slår dem
emot hvarandra:
— 8cr du, hvad din mamma
hemtar dig ... diun! dinii! hvad det
klingar grannt... diun! diun!
Barnet griiter bort allo sinn tårar;
men modrens hjerta lioppur of fröjd i
hennes bröst.
Ilon aflägsnar sig, hon går långs
utmed bäcken, genom dulen och ilà
hon kommer i skogen med sin skatt,
befinner hon sig ock snart vid dörren
uf sin lilla, fattiga koju.
— Ahl stackars hem! lilla, usla
koja! nu skall jog emellertid vända
dig ryggen, tillbuku, tillbaka, tillbaka
till de stora, svarta träden! l’’arväl,
ilu cn fattig fnders stackars arf! min
egendom ur palatser: lyckan skänker
mig länder, fält. livad som för det
nürvnrondo felor mig är eu stud, en
stor stad, cn stad med hvitu hus ...
och marker... och slott!... Jag skall
fa dem med mitt guld. Med guld får
mun allt! Och utt tägu uti jug bott,
alt jag lefvat här!... Hvilken förnäm
ilami: jag skall bli ... t}’, jug är ej
mer den futtiga enkan, som griiter om
■Ingen som g|iller oiu mulen! —
jug är rik!
Da hon talat ul, sug hon i sitt
förkläde och hlekniide uf förfäran; huu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
