Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
349 -2
Pà kullen, emellan träden ser mnn
en liten kyrka. Hvilket ljud hörs från
dess lutande tom ? Det är ej den
silfver-klara kluekans klang som sväfvar
genom den blåa luften, dallrar genom
dalarne, .-kallar genom skogarne, och
kommer rle fjerran belägna bynnie att
liksom spritta till nej det iir de
döfva, klappande slagen af träd som
slås emot träd.
Det är i dug åter långfredag; i den
friska och klara morgonluften hör mnn
kyrkosången, och urskiljer
ehorgossnr-ncs stämmor, hvilka sjungn psalmen
oui Christi lidande.
Kn qvinna gar tir den mörka
skogen, hon nilrmnr sig kullen,
darrande, men påskyndande sinn steg...
Det Ir nu ett år som hon gått summa
vilg___och hon tänker, hon tanker
ståndigt pu sitt förlorade Imrn — nu
— nu, som alltid — evigt.
Men hvad ser bon ’< O, underverk I
Omkring tre hundrade steg ifrån
kyrkan. emellan buskar och småskog, på
samma ställe der den grån klippan
reste sig, gapar en öppning; stenen
ur omstörtad, och flen urholkade
stigen gàr ned i jordens djup. Hon ser
— men hon vågar ej glüdjn sig.. .
hon hofvar — hon darrar, håret reser
sig på hennes hufvud, och kilnslnn af
hennes fel genomborrar hennes hjerta
som ett svilrd. Delad emellan hopp
och fniktuu. tvekar hon ett ögonblick.
Slutligen gör hon ett språng from
till det dystra hvalfvet.
Dörren är öppen — men hon
vågar ej siigu öfver tröskeln. Omsider
inträder hon i den glänsande sälen:
Hon går ett hvarf omkring, men
bon ser ej mer på guldet ej på
silfret ... Barnet — barnet! det är sitt
barn hon söker.
— Moder! moder! min tuoilcr!
säger en späd stämma: under ett belt
àrs tid har jag gråtit, har jug ropat
efter dig!
Oeh ban klappade i siuu buda smu
händer.
il un i.ir honoui hastigt i sina
darrande armar, hon trycker hollola intill
sig, fust, fast — som ville hon qväf’
va honom, och snabbare än tanken
för hon honom derifrån!
l’à engång dånar åskan ,.. ett
fruktansvärdt brukande höres, en
underjordisk orkan omkullstörtnr klippan
som krossus. hvalfvet renitinr, man
skulle kunna säga att det ramlar Sön’
der i bitar.
— Hjelp 1 hjelp| Heliga Onds
moder! Förbarmande med mill born!
förbarmande! förbarmande!
Slutligen är hon derute! och allt
är lugn, frid. tystnad, ilen hvilande
naturen småler. Klippan höjer sig
à-nyo emellan tömbnskarnc och
ungskogen; men ingen gängstig synes till.
intet spår lif hvad som skett. Christi
lidandes psalm slutas af chorgossarnc
i kyrkan och dess sista toner diillnt
ännu sent och väljudniidc i den kinta
luften, tills de omsider sakta dö bort
i fjerran.
Hon är derute, och emellertid
darrar hon ännu. och hon springer, hou
springer tryckande barnet mot sitt
hjerta soln klappar. KHppun är redan
långt bakom henne, men hon vågar ej
ens vända hufvudet tillbaka; hou ilar
genom dillen, utmed småskogen och belt
och hållet genomdränkt nf denna fröjd
som är så liflig, sà häftig, ntt den gör
ondt, nnlänilcr hon till dörren af sitt
lilla, fattiga hein.
O! då — dà — med hvilken djup
och oändlig rörelse lackar hou ej Ond!
huru innerligt, men tillika huru fusi
omfattar hon ej sitt. barn! och unde.r
alin sinn lårar betäcker bon hans
puti-nn, hans läppar, hans små händer med
varma nioderskyssar!.. Ack! — nu var
det idel fröjd och förtjusning! nu,
o-bhindnil fröjd;
Men hvad är det .som glimmar på
barnets bröst?
Ditin! ilinn I hvad är det för eu
klang? det är gnid — reni gnid! det
som hon tillika med sitt farväl kastat
i den arme, öfvcrgifnes famn . .. dessa
tvenne stycken - se der nllt soln
å-tcr.-lar nf hennes rikedom.
Meil ltvud frågar |toll un ef te t guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
